ÅSIKT

Att relativisera skolans problem hjälper inte

Slutreplik från Lärarförbundet om arbetsmiljön i skolan

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
I sin iver att framstå som attraktiva är det kanske lätt hänt för arbetsgivarsidan att relativisera lärares arbetsmiljöproblem och sjukfrånvaro, skriver Johanna Jaara Åstrand.

SLUTREPLIK. Agneta Jöhnk från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, ser inte det faktum att fler lärare väljer att sluta på egen begäran som en varningssignal. Men att riskera 45 dagars karenstid i A-kassan är det få som gör bara för att de har ”lust att göra annat i livet”. 

I sin iver att framstå som attraktiva är det kanske lätt hänt för arbetsgivarsidan att relativisera lärares arbetsmiljöproblem och sjukfrånvaro. Jo, det finns grupper på svensk arbetsmarknad med ännu högre sjukfrånvaro. Men det vore magstarkt om SKL tog det till intäkt för att bortse från att lärare och förskollärare ligger högt.  

Den sammanställning av sjukfrånvaron på svensk arbetsmarknad som Försäkringskassan presenterade förra våren visar att personal i förskolan löper 63 procent högre risk att bli sjukskrivna än genomsnittet på arbetsmarknaden. Motsvarande för grundskolan är 24 procent. 

Men det är inte det värsta. När vi ser till diagnosen psykiska sjukdomar, där stressrelaterade diagnoser ingår, är risken för den som arbetar i förskolan 81 procent högre än för övriga arbetsmarknaden. För grundskolan är motsvarande siffra 48 procent och för gymnasieskolan 22 procent. Försäkringskassan härleder orsakerna till sannolika arbetsmiljöproblem.  

Samma bild framträder i Arbetsmiljöverkets statistik för 2017. Var tredje medarbetare inom utbildningssektorn uppges där ha ett i hög grad psykiskt ansträngande arbete. Detsamma gäller inom vård och omsorg, medan det inom övriga sektorer ”bara” är drygt var femte eller färre. 

Agneta Jöhnk har helt rätt i att arbetsgivare och fack tillsammans har tagit viktiga steg för att förbättra situationen, bland annat genom det kollektivavtal som tecknades i höstas. Men det räcker inte.

Det krävs också utvecklade styrsystem för skolan och en tydligare ansvarsfördelning mellan skolans aktörer, staten, huvudmännen och professionen och mer av partigemensamma överenskommelser. Vi skulle välkomna ett arbete med ökat fokus på en skola som är den bästa för elevernas utveckling. Men att relativisera utmaningarna är inte att ha rätt fokus.  

Politiker nationellt och lokalt har det yttersta ansvaret att försäkra sig om att rätt förutsättningar finns på plats så att vi lärare och skolledare till fullo ska kunna ta vårt yrkesansvar. Därför är parternas gemensamma påverkansarbete viktigt, så att staten ger kommunerna förutsättningar att prioritera skolan före andra åtaganden. 

I arbetsmiljöverkets siffror sticker utbildningssektorn ut när det gäller hur många som anser att kraven överstiger kunskaper och färdigheter. Den här obalansen mellan krav och kompetens är ett tecken på att kompetensutvecklingen brister.

Här finns ett gyllene tillfälle för SKL att gemensamt med oss i lärarfacken driva på för att förmå staten att ta ansvar för ett så kallat professionsprogram. Ett sådant agerande från oss tillsammans skulle vara ett viktigt steg framåt. 


Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande Lärarförbundet 


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Artikeln är en slutreplik. Läs hela debatten här: