ÅSIKT

Det är vattenkraft vi borde vara rädda för

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Martin Ezpeleta: Staten har ingen aning hur bra – eller dåliga – våra dammar är

Förutom att få oväntat besök finns det nog inget som svenskar är så rädda för som en härdsmälta. I samband med Fukushima och tyskarnas märkliga beslut att avveckla kärnkraften har vi ännu en gång dammat av debatten i Sverige.

En positiv sak med kärnkraften är att vi inte ens kan fisa i närheten av en reaktor utan att det börjar blinka en röd lampa. Vår rädsla har gjort kärnkraften till vår säkraste energikälla. Det dåliga är att vi blundat för farorna med de andra energikällorna. Inte minst vattenkraften – den vi verkligen borde vara rädd för!

I Sverige finns det 200 stora kraftdammar. Om en av dem havererar kan det leda till en katastrof.

Men hur stor är rasrisken? Vem kollar att dammarna håller tätt? Hur stor är risken för en terrorattack? Finns det någon som vet?

Myndigheterna och vattenkraftbolagen hävdar att svensk dammsäkerhet håller måttet.

Men för några år sen kom Riksrevisionen ut med en svidande rapport, som totalt sågade säkerhetsarbetet. Rapporten visade att staten inte har någon aning hur bra eller dåliga våra dammar är. I de allra flesta dammarna sätter myndigheterna – genom länsstyrelsen som har tillsynsansvaret – aldrig sin fot, utan de kontrolleras genom mejl och telefonsamtal.

Och trots att begreppet dammsäkerhet används flitigt har staten aldrig definierat vad det innebär. Känns det seriöst? Vänta, det blir värre. 

Dammsäkerheten styrs genom miljöbalken och bygger på egenkontroll. Så till skillnad från till exempel Norge, som har en särskild myndighet som ansvarar för dammsäkerheten, förlitar sig svenskarna på att kraftbolagen sköter det själva.

Det är dammägarna som kontrollerar sin egna verksamhet, det är de själva som avgör vad som ska kontrolleras och hur det ska kontrolleras.

Eftersom staten inte vet hur dammarna ser ut och inte ens kan definiera vad dammsäkerhet är, bjöd man för några år sen in en grupp internationella experter som bland annat skulle granska säkerhetsstudierna som vattenkraftbolaget Fortum redan genomfört i Höljesdammen i Värmland. Men det visade sig att studierna var så dåliga, att de inte ens gick att granska. De ”saknade bredd och djup”, ”dokumentationen var otillräcklig” och ”informationen hade gallrats på ett olyckligt och farligt sätt”.

Experterna blev tvungna att göra en egen undersökning, som bland annat visade att ett dammbrott kunde ske vid mycket lägre flöden än vad Höljesdammen var tänkt att klara av. Inget av det här hade upptäckts av länsstyrelsen.

Trots allvaret var det ingen jävel som brydde sig om Riksrevisionens rapport.

TT hade en liten notis. Utöver det, nästan ingenting.

Jag skrev en artikelserie för Norrbottens-Kuriren om det här. Och den inleddes med ett scenario – vad skulle hända om Suorvadammen högst upp på Luleälven rasade?

Jag tänkte att innan vi ens pratar om rapporten måste vi fatta vilken jävla katastrof en stor dammolycka skulle innebära.

Reaktionerna blev kraftfulla. Många var arga och trodde att jag överdrev, trots att jag använt mig av kommunens egna räddningsplan. Andra kunde inte sova eller hade mardrömmar. Några hade packat och gjort sig beredda att evakuera Luleå.

För många blev det en väckarklocka. Men inget förändrades.

Den svenska godtrogenheten har tyvärr längre halveringstid än uranet.

Och medan vi stirrar oss blinda på  kärnkraften kan jag bara hålla med Riksrevisionens utredare, Rebecca Hort, som jag ringde i samband med artikelserien:

”Vi tar inte dammsäkerheten på allvar. Det känns som att vi inte kommer att reagera förrän det inträffar en stor olycka”.  

Martin Ezpeleta

ARTIKELN HANDLAR OM