ÅSIKT

Skippa arbetslinjen för gott, moderater

Debattören: Skattebetalarna tvingades finansiera ert haveri med 140 000 subventionerade jobb

Foto: TT
Moderaterna svek de allra mest utsatta under åtta år i regeringsställning, skriver Siri Steijer.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. I helgen håller Moderaterna Sverigemöte och det råder stor intern osäkerhet om vilken politik partiet ska driva.

Låt det inte bli en ny arbetslinje!

I dag går över 300 000 personer någon av Arbetsförmedlingens (AF) jobb- och aktivitetsprogram och då har många nyanlända ännu inte kommit in i systemet än. S-regeringen kastar gladeligen pengar på problemet för att rädda facket: över 30 miljarder lades på detta under 2016. Det är mer än polisen kostar – och nästan en försvarsbudget. Något är väldigt sjukt i systemet.

Dessvärre uppmuntrades detta skattefinansierade haveri under Alliansregeringen. Under de två mandatperioderna genomförde den borgerliga regeringen inte en enda betydelsefull liberal reform på arbetsmarknaden. I stället ägnade man sig åt andra saker.

Kommer ni ihåg storsatsning på “jobbcoacher”, där sektledare och diverse bedragare använde djurterapi, healing, hypnos och “neurolingvstisk programmering” – helst beskriven genom Star Trek-metaforer – för att hjälpa arbetslösa till jobb? Så går det när man kramas med facket för att få makt.

Strategin för Nya Moderaterna var att omfamna den svenska modellen och den rigida arbetsrätten. Priset för detta blev, förutom jobbcoacher, att anställningssubventionerna exploderade.

Mellan år 1996 och 2006, när Göran Persson satt vid makten, låg antalet personer med subventionerad anställning som högst på 90 000. Efter att Alliansen tillträdde ökade det markant och var uppe i nästan 140 000 vid valförlusten 2014. Vart femte företag hade då en person med en subventionerad anställd – det hade med andra ord byggts in i systemet.

En betydande del av ökningen skedde genom nystartsjobben, som Alliansens införde 2007.  Det finurliga var att personerna med subventionen inte längre räknas in i arbetslöshetsstatistiken. Dessvärre var de kontraproduktiva, IFAU konstaterade att hela 63 procent av nystartsjobben konkurrerade ut riktiga jobb och att sysselsättningen på den ordinarie arbetsmarknaden minskade på grund av subventionen!

En trist insikt för skattebetalarna som tvingats finansiera miljardkalaset – helt i onödan. Hade Alliansen i stället ägnat sig åt att öppna upp arbetsmarknaden hade dessa personer kunnat få jobb utan subventioner. Det hade varit ännu mer angeläget i dag.

Enligt AF är förändringen av de arbetslösa “dramatisk”: i dag står sju av tio långt ifrån arbetsmarknaden. Och subventionerna som finns – alltså de som ofta tränger undan riktiga jobb – är inte lämpade för den här gruppen. AF skriver i sin utgiftsprognos att mer pengar behövs till bidrag och mindre till anställningssubventioner eftersom “växlingen” mellan dem inte fungerar. Stefan Löfvens 31 000 utlovade traineejobb, som hittills blivit cirka 300, är ett bra exempel på detta.

Moderaterna kan håna detta nederlag bäst de vill, men faktum är att partiet svek de allra mest utsatta under åtta år i regeringsställning.

Arvet efter arbetslinjen blev en ännu mer dopad ams-politik, vilket gjorde det alldeles för enkelt för socialisterna att ta över rodret. Moderaterna har fått betala för sin ideologiska anorexi genom en extrem väljarflykt – det finns inget skäl att rösta på dem. 

Samtidigt finns det ljusglimtar. För att avleda uppmärksamheten från “samtalen med SD” deklarerade partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson nyligen att M vill lägga ned AF. Förvisso i ren desperation, men det tyder ändå på någon typ av insikt. 

Vägen ur det låsta läget på arbetsmarknaden är liberala reformer, det har till och med LO erkänt nu. Moderaterna borde också inse faktum.

Om utmaningen 2006 var att öka drivkrafterna till jobb, så är den i dag snarare att ge människor möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Moderaterna kan börja med att reformera LAS, gärna med fokus på turordningsreglerna. Det undantag för de minsta företagen som infördes 2001 har givit 4000 jobb årligen – det borde utvidgas till alla företag. Dessutom behöver konfliktreglerna ändras så fackförbunden tvingas respektera den negativa föreningsfriheten för både företagare och anställda. Och arbetsgivaravgiften – som till stor del är en dold skatt – behöver sänkas för alla.


Siri Steijer, programansvarig arbetsmarknadsfrågor Timbro


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.