ÅSIKT

Varning för medborgar-journalistik!

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Liselotte Engund: Vi kommer att sukta efter K-G Bergström-typerna

1 av 3 | Foto: MATS STRAND
K-G Bergström, en journalistprofil att längta efter?

Vår tids mediestjärnor är varken skjutjärnsjournalister eller folkbildande Jerringtyper.

Nej, de är Stureplansbrats som gillar fabler mer än fakta.

Nu i höst har säkert en och annan tanke väckts kring mediernas nyhetsvärdering och vart vi är på väg. En nedlagd blogg på första nyhetsplats. Kommenterad i ledarspalter, diskuterad i tv:s morgonsoffor och ”avtackad” på DN Kultur.

Detta är bara en föraning om den medievärld som väntar. Där alla hörs och syns på samma arena och där det goda omdömet överlåts till läsaren och publiken.

Men utvecklingen handlar varken om tidningsdöd, bloggdöd eller journalistikens död. Nej, snarare om medierna som en arena för underhållning, medborgarna som nya agendasättare i den alltmer demokratiska medievärlden.

Den före detta (?) bloggaren Alex Schulman personifierade fenomenet att ett pressetiskt bottennapp kan vara rena autobahn för den fortsatta karriären. Hur kan det komma sig?

En förklaring kan vara att allt och alla blandas samman i det nya hypersociala medierummet. Roller glider, mediemakter förskjuts, källor förvrids eller görs oväsentliga. Bloggar förmedlar nyheter och nyhetsmedier sprider skvaller. Tv gör tidningar och tidningarna gör webb-tv.

Läsarna gör tidningen, genom att mms:a in olycksbilder direkt och ogenerat från katastrofens mitt. Ett av pressfotografins svåraste områden blir plötsligt en lukrativ folkrörelse. Granskande tv-program ska ta hjälp av privata videofilmer.

Den sociala medieutvecklingen – med och utan journalister – ställer alltså nya krav på medborgarna: Vad är journalistik och vad är annat? Och, kanske framför allt: vad är relevant? Nästan vad som helst publiceras i dag med hänvisning till ”allmänintresset”. Men är vi alltid så intresserade?

Det sociala medierummet har också gett nya PO (Allmänhetens Pressombudsman) huvudbry: Hur ska pressetiken vägas mot yttrandefriheten?

Som när Alex Schulman försökte påstå att det var hans andra jag, och inte riktigt han, som skrivit allt det där. Då kan ju vem som helt säga vad som helst, om vem som helst, när som helst. Vill vi verkligen ha det så?

Till de alltmer flytande rollerna hör också fenomenet med journalister som vändejtar sina intervjuoffer på internetcommunityn (mötesplatsen) Facebook. Allt under förevändningen att de är privata där. Självklart finns en fara, om också den journalistiska källkritiken och faktakontrollen blir sämre på grund av klappjakten med bloggar och communities. Kanske blir källkritiken till och med accepterat dålig, med förevändningen att nutidens publik ändå själva kompletterar historien med hjälp av en handfull andra källor.

Lennart Ekdahl fick för en tid sedan på den här debattsidan försvara sina moderatoruppdrag och andra ickejournalistiska sidoknäck. Det blir allt vanligare med sånt, och upplevs som ett illojalt hot mot yrkeskåren. Men är det farligt? Får en journalist bara vara journalist?

Jan Guillou menar att det är som att växla mellan två instrument: ibland passar det att ta fram saxo­fonen, andra gånger klarinetten. Journalister bloggar, leder debatter, skriver böcker, undervisar och delar med sig av sin kunskap. När kollegorna förfasas är det ömsom av avund, ömsom av okunskap. Men det här tillhör också det nya sociala medierummet. Ingen är bara ett.

I vår nya sköna medievärld kommer vi att sukta efter K-G Bergström-typerna, när medborgarjournalistiken blir den största näringskällan. Priset betalar pressetiken och den professionella journalistiken.

Men kom ihåg att husmanskost är bättre än snabbmat i längden. När kunderna tröttnat på korvkiosken ropar de efter kvalitet.

Därför, mediechefer: håll hårt i tyglarna. Bjud upp till dans, men se till att föra galant.

Framtidsdebattör

Liselotte Englund

43 år, journalist och medieforskare, By Kyrkby.

Det här vill jag gräva ner till framtiden: Public service, men med en annan finansiering än den föråldrade radiolicensen.