Frihet, förhandling och försoning är Afrikas framtid
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Nordiska Afrikainstitutet: Afrikaner nöjer sig inte längre med vad som helst
De senaste åren har den stereotypa bilden av ett svält- och konflikthärjat Afrika ersatts med ett lika onyanserat fokus på kontinentens starka ekonomiska tillväxt. Den nya Afrikabilden bortser dock från andra positiva tendenser i flera afrikanska länder. Vi vill framhäva tre aspekter som alla har utgångspunkt i konflikter men där afrikaner själva på olika sätt försöker lösa problemen.
Frihet. Fler afrikanska länder är idag demokratier än för tjugo år sedan. Även om det demokratiska styrelseskicket är svagt i flera länder har det inneburit större utrymme för politisk mobilisering. Vågor av protester och strejker med krav på sociala och politiska reformer har blivit allt vanligare. Socioekonomiska skillnader är oftast orsaken till folklig mobilisering och organisering i Afrika. I centrum finns en stor andel ungdomar som trots arbetslöshet och fattigdom har framtidstro, men som också är frustrerade och otåliga. I berättelserna om Afrikas ekonomiska tillväxt glömmer man ofta att utan en omfördelningspolitik ökar klyftorna mellan rika och fattiga. Men idag kan inte eliten berika sig själva utan att möta motstånd från folket. Den goda nyheten är att människor i Afrika inte längre nöjer sig med vad som helst. Det finns både vilja och möjlighet att stå upp för sina ekonomiska, politiska och sociala rättigheter.
Förhandling. Kampen om vatten blir allt viktigare i Afrika. Nilen har utpekats som en framtida källa till väpnade konflikter, där läget mellan Egypten och Etiopien varit särskilt ansträngt. Även om den politiska retoriken tidvis varit hård har det skett kontinuerliga förhandlingar. Den ensidiga bilden av konflikt nyanseras och ifrågasätts då av de faktiska samarbeten som kommer till stånd. Liknande processer sker över hela Afrika på platser där konflikter utspelas. En viktig poäng är att olika former av samarbetsorganisationer, till exempel Afrikanska Unionen och flera regionala samarbeten, har blivit starkare, fått mer handlingsutrymme och verkar över nationsgränser.
Försoning. Krig och konflikt har präglat många länder i Afrika. Nürnbergrättegångarnas princip ”öga för öga, tand för tand” blev efter andra världskriget standard för Västvärldens rättskipande efter krig. Det är en rättsprincip. Men vilken är den bästa metoden för att bygga upp ett samhälle efter våldsamma konflikter? Under folkmordet i Rwanda 1994 dödades nästan en miljon människor på tre månader. I de påföljande rättsprocesserna blev de som var skyldiga till de värsta förbrytelserna hårt straffade, men det var inte möjligt eller ens önskvärt att fängsla stora delar av befolkningen. Ska ett land gå vidare måste människor kunna leva tillsammans, trots oerhörda övergrepp i historien. Därför upprättades sanningskommissioner för att få de skyldiga att erkänna sina övergrepp, men där de i många fall benådades som ett led i landets försoningsprocess. Liknande kommissioner upprättades också i Sydafrika efter apartheid-regimens fall.
Denna rättsprincip med fokus på försoning har skapat helt afrikanska lösningar som visar vägen framåt. Arvet efter Nelson Mandela lever vidare, inte bara i Sydafrika utan på hela kontinenten.
Olika former av regionala samarbeten, bredare folklig mobilisering och försoningsprocesser med framtidshopp är alla var för sig och tillsammans viktiga faktorer när Afrika skapar sin egen framtid.
Dessa exempel sätter biståndet och internationella aktörer i ett annat perspektiv eftersom många lösningar på Afrikas problem finns i Afrika.
Marianne Millstein
Terje Østigård