ÅSIKT

Se bortom straffet

Foto: KRIS Maria, Walle och Katrine har alla sett den svenska kriminalvården från insidan. I dag är de engagerade i KRIS, kriminellas revansch i samhället, som jobbar för att hjälpa interner till nya liv efter frigivning.
DEBATT

Fritagningen på Hall har återigen skapat debatt kring svensk kriminalvård. Är det straff eller semester att sitta i fängelse? Är det svängdörrar på de tunga anstalterna?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men i dag skriver fyra före detta kriminella som suttit inne att säkerheten på anstalterna är bra som den är.

Det som saknas är bra vård i fängelserna. Att man rustas för att en dag komma tillbaka ut i samhället.

– Det man måste fråga sig när man skriker på ”hårdare tag” är hur långt man ska dra säkerheten innan det blir inhumant.

Vi som skriver den här texten är:

Katrine, 36 år: Jag har en lång erfarenhet inom kriminalvården som intern. Under 17 år har jag avtjänat 12 fängelsestraff på sammanlagt åtta år effektiv tid. Jag har blivit dömd för allt ifrån häleri, narkotika, stöld och vapenbrott. I dag har jag insett att ett bättre liv skapar man själv och det har jag gjort med hjälp utav KRIS, Kriminellas revansch i samhället, i Göteborg.

Walle, 35 år: När jag i dag tänker tillbaka på hur mitt liv såg ut har jag väldigt svårt att acceptera sättet jag tänkte på. För mig var ett liv utan missbruk och kriminalitet otänkbart, rädslan för att möta livet nykter och utan min kriminella identitet var så ångestframkallande att jag helt förträngde dessa tankar. Min kriminella identitet var min rustning och missbruket var mitt visir.

Maria, 33 år: Jag har inte suttit inne på anstalt men väl varit frihetsberövad. I dag lever jag ett ickekriminellt liv med hjälp av KRIS Göteborg och mitt arbete där.

Martin, 37 år: Jag har missbrukat sedan tolvårsåldern, började också begå brott i tidig ålder. Vid mitt första straff vid 17 års ålder hade jag bara en önskan: Att få hamna på en av de tyngre anstalterna. Jag hade nämligen tidigt bestämt mig för att göra karriär som kriminell. Jag placerades som sjuttonåring på Tidaholmsanstalten. På den tiden fanns inga motivationshöjande fungerande program. Mitt sista straff avtjänade jag på Kumla-anstalten, där jag träffade på den ideella organisationen KRIS och insåg att det fanns något annat därute än att fortsätta missbruka och begå brott.

Nu kan vi läsa i alla tidningar och följa i nyhetssändningarna hur några fångar genomfört en fritagning på Hall. Tanken om att rymma finns ständigt i huvudet på någon som är frihetsberövad. Att rymma är att vilja leva utan att ta konsekvenserna av sitt kriminella beteende. Angående debatten om säkerheten på anstalterna, så anser vi att den är tillfredsställande god.

Det man måste fråga sig när man ropar efter ”tuffare tag” är hur långt man ska dra säkerheten innan det blir inhumant. Vi kan inte helt isolera människor som vi ändå har ambitionen att de ska komma ut och leva bland oss andra igen. Vad man däremot bör satsa resurserna på är meningsfull, innehållsrik, motivationshöjande verksamhet. Bilden av världen utanför fängelsemurarna blir förvrängd efter en längre tids inlåsning, bara man kommer ut så tror man att allt blir bra. Och visst är man rädd och arg på sig själv, det finns mycket skuld och skam i det man utsatt sig själv och sina anhöriga för.

Att avtjäna sitt straff ger mer en känsla av att bli undanstoppad från ett samhälle man aldrig varit delaktig i. För att kunna ta sig in i det samhället krävs hopp om en meningsfull framtid och möjligheten att aktivt kunna delta till att nå målet: frigivning. Kanske kan då motivationsprogram vara ett sätt att skapa ett förtroende och en tillit till samhället igen. Det kan till exempel betyda att vi från KRIS kommer ut på anstalterna och delger fångarna våra erfarenheter och hur vi lyckades förändra oss själva, vår situation.

Det ska inte behöva vara så att man känner sig säkrare på insidan än utsidan. En genomtänkt och fungerande kriminalvård är den bästa säkerheten, en kriminalvård som når fram inger hopp och väcker framtidstro och det gagnar hela samhället.

Det kommer alltid att finnas människor som begår brott av en eller annan anledning. Vi får aldrig sluta tro på att människor kan förändras. De viktigaste frågorna är väl att det ges möjligheter till organisationer som till exempel KRIS att komma in på anstalterna. Vi kan inte ha en kriminalvård där personalen själva bedriver motivationsprogram och sedan låser in internen ifråga på kvällen, hur motiverat är det? Just KRIS har ju den förmånen att de som arbetar där själva har samma bakgrund som de som sitter frihetsberövade.

Många gånger har man själv suttit i den sitsen där man velat bryta sin kriminella bana men har inte fått tillräckligt stöd eller motivation att slutföra det. Med stöd från en jämlike ser man att det faktiskt går att göra något annat än att begå brott, man får ofta höra av interner att klarar du det i dag så finns det hopp om att jag också ska kunna klara utav det.

Just KRIS i samarbete med kriminalvården håller på att ta fram en vision som innebär rum med tillgång till internet för ge internen en möjlighet att söka studier och arbete, bostad, ta kontakt med olika myndigheter som behövs när man sedan ska ut igen i samhället, för en bättre frigivning. Det är inte särskilt motiverande att bli släppt utanför grindarna efter såväl långt som kort straff med sina tillhörigheter i en svart sopsäck och en lista med telefonnummer till myndigheter man bör ta kontakt med. Vi på KRIS gör muckhämtingar där vi stödjer den nyutsläppte på dennes väg tillbaka in i samhället vilket tar olika lång tid beroende på hur lång tid man har varit borta. Detta kallas för ”madder” respektive ”fadder-verksamhet”.

Frågan om man ska ha tillgång till internet när man sitter frihetsberövad är väl en självklarhet men ur säkerhetssynpunkt måste det ske under någon form av bevakning, så att man inte möjliggör ett fortsatt kriminellt beteende utan faktiskt ger den intern som är motiverad en chans att utveckla en självkänsla som i sin tur gör det möjligt att se sin egen del i sin kriminalitet.

Det är inte vad vi har varit som räknas utan vart vi är på väg.

Katrine , Walle , Martin och Maria KRIS ,