Utan p-tillstånd kan mitt liv inte fungera

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-06-10

Thomas Johansson: Sista utvägen är att låta samhället försörja mig

Thomas Johansson miste båda sina armar i en olycka. Nu har kommunen dragit in hans tillstånd att parkera på handikapplats.

Jag har i över 10 år haft parkeringstillstånd för handikappade och har fått det förnyat fem gånger tidigare.

Men nu, den sjätte gången, blev det avslag. Örebro kommun säger att reglerna ändrats vilket inte stämmer enligt en chef på Transortstyrelsen – inga regler har ändrats sedan 2008.

Jag fick avslag med motiveringen att jag kan gå. Det är sant men jag saknar båda armarna och kan bara bära korta sträckor, jag kan omöjligen betala i automat eller hantera biljetter. Jag har också balansproblem.

Jag är beroende av bilen både på mitt arbete och på fritiden, den är en frihetsmaskin som får mitt liv att fungera.

Utan ett parkeringstillstånd kan jag inte ställa bilen inom tätbebyggt område. Jag har själv köpt bilen och fått den anpassad för stora pengar och nu kan jag bara använda den om jag åker utanför tätbebyggt område.

 Jag har skickat in intyg från läkare som skriver att ett parkeringstillstånd är medicinskt motiverat, från arbetsterapeut som beskriver min situation och vilka följder detta avslag får för mitt liv samt från arbetsgivare som talar om att jag inte kan sköta mitt arbete utan parkeringstillstånd. Trots detta blir det avslag på avslag, det enda jag för höra är: Du kan gå. Är innerligt trött och slutkörd av detta kompakta motstånd, trött på den totala bristen på helhetssyn och empati.

Jag sitter i styrelsen för FFDN, Föreningen för de Neurosedynskadade. För några år sen gjordes en inventering om hur många det finns i Sverige med mitt handikapp: vi är mellan 25 och 30 personer. Jag känner personligen 8-10 av dessa – samtliga som har bil har parkeringstillstånd. När jag anfört detta så blir svaret: Alla ansökningar behandlas individuellt.

Varför detta kompakta motstånd? Det är troligen så enkelt att det gått prestige i det hela eftersom jag varit öppen utåt med mitt problem, bland annat i Aftonbladet. Jag ångrar inte min öppenhet, jag har fått ett massivt stöd. Mitt enda hopp nu är att någon högre tjänsteman eller politiker går in och styr upp det hela.

Annars får ni som ni vill, jag kliver ur det samhälle jag trivts i, det samhälle jag känt jag gjort insatser i och känt mig delaktig i. Jag säger upp mig från jobbet och låter samhället försörja mig.

Jag kliver av.

Thomas Johansson

Följ ämnen i artikeln