Forskare och jurister ska bedöma om det är folkmord

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Gustav Blix (M): Därför var det fel att riksdagen i sitt folkmordsbeslut

Både riksdagsledamot Hans Hoff (S) och ordföranden i socialdemokratiska Broderskapsrörelsen Peder Weiderud skriver den 18 mars om riksdagens beslut att tillkännage för regeringen att Sverige ska erkänna de massakrer som drabbade bland annat armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker 1915 för folkmord.

Beslutet fattades sedan tre alliansledamöter och en politisk vilde valde att rösta ner utrikesutskottets förslag till beslut. Politiskt väger dock dessa fyra röster lätt, jämfört med de 97 socialdemokrater helt ändrat uppfattning jämfört med den 12 juni 2008 då riksdagen sist behandlade frågan.

Socialdemokraterna har under denna mandatperiod gjort en helomvändning i en fråga som tidigare haft en bred parlamentarisk samsyn. En omsvängning som den socialdemokratiska partiledningen egentligen inte ville se utan tvingades till av sin partikongress i höstas. Talande nog så har socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin varit totalt frånvarande i frågan. Han deltog vare sig i den viktiga riksdagsdebatten eller den efterföljande voteringen och har sen beslutet också varit helt osynlig i debatten.

Vi moderater menar dock att det som vi och S var överens om var viktigt då – det gäller fortfarande. Det viktigaste beskedet som väljarna nu får är att socialdemokraterna under Mona Sahlin inte längre orkar stå upp för viktiga principer som man tidigare vårdat och värnat. Det verkar vara priset S är beredda att betala för sitt samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Självklart tycker vi moderater att Turkiet (och andra länder) ska göra upp med sin historia. Men inte att Sveriges riksdag ska göra det åt dem! Därför har både statsministern och utrikesministern beklagat riksdagens beslut (Weiderud hävdar felaktigt att utrikesministern skulle ha ”fördömt” beslutet, men redovisar ingen källa för det påståendet). Även jag – som deltog i omröstningen – beklagar beslutet. Jag gör det av tre skäl.

För det första är det inte politiker som ska skriva historien utan forskare i en fri och öppen debatt. Många ledande forskare anser att det sannolikt var ett folkmord som ägde rum 1915, men det gör det ändå inte till en uppgift för politiker att rösta om. Vår viktiga uppgift är se till att det som hände kan diskuteras öppet och att det bland annat ges bland full tillgång till alla relevanta arkiv – i Turkiet men också i andra länder.

Vår andra invändning mot beslutet handlar om riksdagens roll. Begreppet folkmord definieras främst i folkmordskonventionen från 1948. Konventionen ställer inte bara krav på vad som ska ha inträffat för att kunna kallas ett folkmord. Den beskriver också hur en sådan prövning ska ske, nämligen genom oberoende juridiska instanser. Den viktiga principen om att domstolar ska döma – inte politiker – vägde dock lätt för socialdemokraterna i denna fråga.

För det tredje så ville vi moderater och övriga allianspartier inte försvåra den ömtåliga försoningsprocess som pågår mellan Turkiet och Armenien. Just nu förs en intensiv debatt i dessa länder om de ska ratificera den historiska överenskommelsen från i höstas om att bland annat öppna gränsen och tillsätta en gemensam historiekommission. Därför kom riksdagens beslut kanske vid sämsta tänkbara tidpunkt. Bara minuterna efter riksdagens beslut kom också krav från den nationalistiska oppositionen i Turkiet – bland annat från företrädare för Hoffs och Weideruds eget systerparti – om att avbryta försoningsprocessen med Armenien. Resultatet av riksdagsmajoritetens beslut är att man satt vapen i händerna på nationalistiska, bakåtsträvande och anti-demokratiska krafter i Turkiet. Det kan väl knappast ha varit syftet?

Beslutet är en tydlig försmak av hur det kan komma att se ut om vänsterexperimentet vinner höstens val. Sverige har under alliansregeringen bedrivit en principfast och framgångsrik politik för fred, frihet och försoning. Sverige har under utrikesminister Bildts tid som ansvarig blivit ett land man gärna lyssnar till – vi sitter med vid bordet när debatten förs och besluten fattas. Alternativet är att vi riskerar att företrädas av en utrikesminister vid namn Lars Ohly som ensamt mästrar en allt glesare samling åhörare. Där har vi alternativen i svensk utrikespolitik.

Gustav Blix

Riksdagsman (M) och ledamot av utrikesutskottet

Publicerad: