ÅSIKT

Att lämna Alliansen är inte så farligt, C och L

Fridolin och Lövin: Era väljare skulle känna sig mer svikna i en regering som kan utpressas av SD

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: LASSE ALLARD, LOTTE FERNVALL, TT
Alliansens politik är inte lika med Annie Lööfs och Jan Björklunds drömpolitik. Både C och L har gång på gång gjort kompromisser när gemensam Allianspolitik utformats, skriver Gustav Fridolin och Isabella Lövin.

DEBATT. Ingen uppgift borde vara större för en folkvald än att värna demokratin. Och just nu är demokratin under hot, också i vår del av världen.

Pressfrihet, rättsstat, organisationsfrihet är under attack av en nyauktoritär högerpopulistisk och nationalistisk rörelse, som utgör basen för allt fler regeringar. Med allt hårdare språk och repression görs minoriteter och migranter till syndabockar.

Det finns inget som säger att vi är vaccinerade från en sådan utveckling. Den som följt den politiska utvecklingen i Danmark ser att det som nyss var otänkbart nu är en del av den politiska debatten.

Där driver Socialdemokraterna kampanj mot asylrätten, medan den borgerliga regeringen lägger fram lagförslag som går på tvärs med principen om likhet inför lagen. Nyss kom beskedet att danska regeringen i en eftergift till Dansk Folkeparti drastiskt skär ner på public service.

I Sverige står vi just nu vid ett vägskäl i politiken. Kommer de borgerliga partierna att sätta Sverigedemokraterna i en position där de kan utöva utpressning och ta det inflytande som vi sett i land efter land allvarligt urholkar grundläggande demokratiska principer?

Centern och Liberalerna har under valrörelsen båda varit tydliga med försvaret av den liberala demokratin, och att SD inte ska få inflytande över en kommande regering. Det är hedrande. Men ibland framställs det i debatten som om det vore lika illa att förhandla med rödgröna som med SD. 

Att dessa alternativ alls jämförs är historielöst. SD är för det första ett parti med nynazistiska rötter. För det andra utgår man ifrån att Alliansens politik är lika med C:s och L:s drömpolitik, och glömmer bort att både C och L gång på gång gjort kompromisser när gemensam Allianspolitik utformats.

Så fungerar politik. Alliansen som sådan är ett framgångsrikt varumärke som under en tid lyckats hålla ihop liberala och konservativa krafter som i grund och botten har olika idéer om vad som är ett gott samhälle. Det är sannerligen inte en politisk konstellation som är av naturen given.

Det märks när Ulf Kristersson formulerar löften (inte ”hot”, var han tvungen att påpeka) om att Centerpartiets migrationspolitik inte kommer att vara Alliansens. Det märks när läckor målar ut Liberalerna som ”Alliansens svaga länk” bara för att partiet envisas med att inte vilja ge SD inflytande.

Vi vågar påstå att de väljare som röstat på något av Alliansens två liberala partier inte skulle känna sig mer bortkompromissade i samarbete med en rödgrön regering än med en moderatledd regering – särskilt inte då den senare måste förhålla sig till Sverigedemokraterna i varje avgörande beslut.

Från Miljöpartiets sida pekar vi gärna på grön skatteväxling, småföretagande, landsbygdsutveckling och klimat som områden där vi borde kunna samarbeta.

Från näringslivshåll hörs krav på att de borgerliga ska börja samarbeta med SD, ibland med argumentet om att det skulle kunna ge sänkta skatter.

Det vore höjden av historielös naivitet att tro att SD bara är ett kravlöst verktyg för att få majoritet för att sänka skatten.

Vad näringslivet däremot kan förvänta sig är en protektionistisk handelspolitik, en regering som möter krav på en Swexit-omröstning och framför allt att Sverige tar av sig ledartröjan på klimatområdet med stora förluster för innovationskraft och möjligheter för svensk exportindustri.

De avskräckande skeenden som vi ser runtom i Europa har initierats av partier som i många fall inte har en lika radikal ideologisk grund som Sverigedemokraterna.

Att sätta ett parti som SD i utpressningsläge är inte att stå rak, det är motsatsen. Det är inte att kämpa in i kaklet för det man tror på, det är springa in i famnen för de farligaste motståndarna vårt samhällssystem känner.

Frågan som får svar de kommande dagarna eller veckorna är om och i så fall vilka borgerliga partier som är beredda att göra det.


Gustav Fridolin, språkrör (MP)
Isabella Lövin, språkrör (MP)


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM