ÅSIKT

Vi är förnedrade till tystnad – av vården

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Ett systemfel och okunskap gör kvinnor systematiskt sjuka av förlossningsskador

DEBATT. Jag känner en kvinna som tre år efter förlossning gråtande skriker och biter i en handduk när hon ska bajsa. Sex är omöjligt eller gör ont. Hon har fissurer och avslitna muskler i mellangården, hon är för snävt hopsydd. Hon bor i fel stad, hon anses färdigbehandlad.

En annan kvinna kan inte sköta sina barn. Hon har diskbråck, en bukväggsdiastas och en förlossningsdepression. Två akuta snitt på fel ställe på magen, ett navelbråck samt omfattande inre ärrbildning har gjort att hennes diastas inte läkt.

Hon tillhör i Västernorrlands landsting. En läkare har skrivit i journalen att hon försöker utnyttja landstinget för att få en skönhetsoperation. 

En vän blev fint och prydligt hopsydd efter sin sfinxruptur. Hon kan inte bajsa, har ständig värk, har urininkontinens och känner sig stor som ett lastbilsgarage. Hennes underlivsmuskler är avslitna, hon har ryggvärk och är deprimerad och vågar inte ha sex.

Hennes man orkade inte mer. Hon är nu ensamstående med tre barn i ett landsting där hennes vårdgivare anser att operation inte är nödvändig ”och det ser ju så fint ut utanpå”.

Pappor, män, sambos och partners! Ta bladet från munnen, börja berätta hur livet förändras när din kvinna kommer hem skadad. Det är inte bara kvinnans kön som går sönder. Berätta om relationen, intimiteten, arbetet, ekonomin och barnen. Om orken som tar slut, hur desperationen och maktlösheten sliter och river sönder.

Det dessa kvinnor har gemensamt är att de inom eftervården anses ”normala”. En ändlös icke rehabilitering som aldrig tar slut.

Sfinxrupturer, avslitna muskler, en söndertöjd och delad bukmuskulatur, bråck, bruten svanskota, diskbråck, fissurer och fistlar, trauma, depression. Anal- och urininkontinens.

Vi mellan 8 och 12 procent som drabbas, beroende på hur man räknar, kommer hem utan att kunna gå eller stå normalt, inte sitta, ligga eller på något sätt belasta kroppen fel, ibland i månader, ibland i åratal. Mörkertalet är enormt. Långt bortom procentsatsen.

Vi måste sluta normalisera förlossningsskador. Jag och flera med mig, sitter på fritiden och tröstar ”normala” kvinnor som har helt förstörda ”normala” underliv. Förnedrade till tystnad genom upprepade kontakter med uppenbart okunniga vårdgivare. Nyligen grät jag då en äldre kvinna som fött sex barn delade ett axplock av hur hennes liv ser ut. Ett helt liv av lidande, helt i onödan. Kvinnors graviditetsrelaterade och vaginala skador är vanliga långt efter förlossning i Sverige men det betyder inte att det är normalt!

Det är som om att påstå att muskelskador och impotens är normaltillstånd, bara för att det är vanligt, och därmed kan ignoreras.

Här är tolkningen av "Normalt" ur Svenska akademins ordlista: Ett rättesnöre. Fastställande av, och uppfyllande av vissa krav på kvalitet och exakthet. Som jämförelsematerial vid kontroll av något av samma slag och som avser åstadkomma en enhetlighet och är allmänt brukligt. Överensstämmer med naturens ordning, vad som rimligen kan begäras, som representerar ett medelvärde /…/. En medelnivå, genomsnittlig, ordinär och vanlig".

Om vi förlossningsskadade kan anses vara inom normen, ”inom det normala”, är inte något fruktansvärt snett eller väldigt förljuget inom eftervården i Sverige då?

Vi behöver ett internationellt förlossningsskadecenter dit kvinnor kan remitteras för vård oavsett vilket landsting de tillhör och var de bor. Ett systemfel och okunskap håller just nu kvinnor systematiskt sjuka, på kvinnornas och samhällets bekostnad.

Jenny Aakula, nätverket ”Våga Vägra Förlossningsskador”

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook