ÅSIKT

Om vinstförbud införs försvinner valfriheten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Svenskt Näringsliv: Dags att prata klarspråk om vad vinstbegränsningar skulle innebära

LÅNGA KÖER – FÄRRE ALTERNATIV ”De som vill stoppa de vinstdrivande företagen inom vården måste också erkänna vilka följder det skulle få för medborgarna”, skriver dagens debattör. Infälld Aftonbladets artikel från den 23 augusti i år.

Utan företag i välfärden försvinner mångfalden inom vård, skola och omsorg, och med den valfriheten. Därför måste de som vill stoppa företagen erkänna vilka följder det skulle få för medborgarna.

En grupp socialdemokrater och LO-representanter tycks nu vilja göra gemensam sak med Vänsterpartiet och strypa rätten för företag i välfärden att själva styra över sin ekonomi. En av dem är tidigare statsrådet Ylva Johansson, som talat om detta i både intervjuer och bloggar, men utan att närmare gå in på konsekvenserna av en sådan reglering. Ingen politiker kan i dag säga rakt ut att hon är emot valfrihet i välfärden. Men utan företagen skulle dagens mångfald inom vård, skola och omsorg snart försvinna.

Så gott som alla vi som bor i Sverige tycker det är viktigt att själv få bestämma vilken skola barnen ska gå i, vilken vårdmottagning man ska gå till och var man ska bo när man blir gammal och behöver omsorg. För företagen som verkar inom dessa områden stärker konsumentmakten också deras drivkraft att göra ett så bra jobb som möjligt. Missnöjda elever och vårdtagare kan snabbt förstöra ett inarbetat gott rykte.

Seriösa och långsiktiga företag, inom välfärden såväl som på andra områden, har inte som strategi att så snabbt som möjligt göra stora vinstutdelningar till ägarna.

Att driva ett företag är ingen genväg till ”snabba cash”, som Ylva Johansson pratar om. Det märker man också om man tittar på välfärdsföretagens årsredovisningar, som visar på en genomsnittlig vinstmarginal på mellan fyra och sex procent, varav det allra mesta återinvesteras i verksamheten.

Företagen står också för ett viktigt bidrag till samhällets utveckling genom att betala skatt och vara en del av finansieringen av välfärden.

Ibland framförs förslaget att endast företag helt utan, eller med begränsad rätt till, vinstutdelning borde få vara verksamma i välfärden. Men denna företagsform, som lanserades 2006, har visat sig locka ytterst få – i dag finns endast 40 så kallade SVB-bolag totalt i Sverige – och det är helt orealistiskt att tro att alla de som i dag driver vanliga aktie­bolag skulle vara intresserade att byta till en sådan bolagsform. En viktig anledning är svårigheten att hitta finansiering. Banker och investerare vill helt enkelt inte bevilja dem lån.

Bland både större och mindre företag som i dag bedriver vård, skolor och omsorg är den allra vanligaste formen aktiebolag. Ta bort dem – och alla deras elever, patienter och hjälpbehövande äldre, skulle tvingas tillbaka till kommunens eller landstingets egen verksamhet, oavsett vad de själva tycker om saken.

Vill vi verkligen att halva svenska folket inte ska få fortsätta gå till sin privattandläkare bara för att hon tjänar pengar, eller att de som behöver hjälp på grund av funktionsnedsättning ska fråntas rätten att välja vem de vill anlita som sin personliga assistent?

Några få ideellt drivna skolor och vårdstiftelse skulle säkert finnas kvar, men endast utgöra en mindre del av den privata välfärden. Köerna dit skulle bli långa, och de flesta medborgare skulle aldrig ha några reella alternativ.

Ylva Johansson inser säkert att ett vinstförbud skulle innebära slutet för den valfrihet som svenskarna uppskattar så mycket. Hon vet också av egen erfarenhet att ett företag som långsiktigt inte ger vinst är ett företag som går i konkurs.

Frågan är om hon är beredd på domen från väljarna när de också inser det. Även de cirka 200 000 anställda i privata välfärdsföretag har anledning att fundera på om de är på väg att förlora jobben.

Annika Lundius