ÅSIKT

Alla poliser bör arbeta mot mäns våld

Debattörerna: Om inte polisen förstår det – hur ska vi någonsin komma tillrätta med problemet?

Foto: MAGNUS SANDBERG, LINA SIKSJÖ, GABRIEL DAHLANDER, KRISTINA WICKSELL, JENNY STAAF, VIKTOR MILONJIC
Polisen Jenny Eriksson, till vänster, nekas av sin arbetsgivare att engagera sig ideellt i en förening för kvinnofrid. Mäns våld mot kvinnor är inte en åsiktsfråga utan en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter, skriver debattörerna.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Polisens uppgift är att upprätthålla allmän ordning samt att se till att allmänheten får skydd. Utifrån det uppdraget borde det väl ses som något som stärker polismyndighetens förtroende att en polisinspektör engagerar sig för våldsutsatta kvinnor på sin fritid? Dessvärre inte.

Polisen Jenny Eriksson i Umeå nekas att engagera sig ideellt i föreningen Hand i hand för kvinnofrid. Det är en bisyssla som polismyndigheten anser kan skada förtroendet för dem.

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt och utbrett samhällsproblem. Att ha kunskaper om våldet är viktigt för att kunna ge våldsutsatta ett bra bemötande och för att kunna arbeta förebyggande. Därför borde ett engagemang likt Jenny Erikssons ses som en värdefull merit inom polisen.

Vad vi sett tidigare visar dessvärre på en helt annan bild. Att poliser begår kvinnofridsbrott ses tvärtemot fallet Jenny Eriksson inte som en anledning att ta dem ur tjänst.

Kvinnofridsbrott ses nämligen som ett ”fritidsbrott” och inte något som ska kopplas ihop med personens profession eller som bör påverka förtroendet för dem.

Det finns många exempel på dubbelmoral när det kommer till att skilja på fritid och profession. Exempelvis den polis som blottade sig för ett skolgäng men fick vara kvar i tjänsten för att han inte hade uniformen på sig när brottet skedde. Eller den polisman som slog sin hustru så hårt i huvudet att hennes trumhinna skadades men ändå fick behålla jobbet eftersom mannen ”varit utsatt för en betydande provokation” då hustrun ställt frågor om otrohet.

För att inte tala om den domare som får fortsätta döma i sexualbrottsmål trots att han själv dömts för sexköp. I det sista exemplet skämtade till och med chefen för HD justitierådet Bo Svensson om att “man kan ju säga att han har djupa kunskaper i ämnet”. Ett argument som då alltså bara gäller för förövare – och inte personer som stöttar utsatta.

Och när det kommer till fritidsbrott så är det vanligaste brottet poliser döms för just kvinnofridsbrott. Bland polisers fritidsbrott återfinner man också stölder, narkotikabrott, förskingring och rattfylla, men det är betydlig mer ovanligt än våld mot en partner.

Är inte detta en stark anledning för polisväsendet att se allvarligt på den sortens brottslighet – och att uppmuntra alla sorters förebyggande arbete, såväl i tjänst som på fritid?

Polischefen Lars Wahlberg sa till SVT att ”Jobbar man i receptionen och till exempel ska ta emot samtal av den som skulle kunna vara gärningsman. Hur skulle det uppfattas om man är engagerad i en sådan här förening”.

Det borde väl vara en självklarhet att misstänkta gärningsmän möter poliser – i receptionen såväl som på andra platser – och att dessa poliser tar ställning mot alla former av kriminalitet, inklusive mäns våld mot kvinnor? Tyvärr verkar vi ha en bit kvar tills polisen ser det på det sättet.

Jenny Eriksson har med stöd av Polisförbundet överklagat ärendet till arbetsdomstolen. Den fackliga organisationen har uttryckt att de är övertygade om att hennes arbete i föreningen Hand i hand inte kan skada allmänhetens förtroende för polisen. Vi kan bara hålla med.

En polis som misshandlar sin partner/fru och blir dömd får behålla jobbet – samtidigt som att arbeta mot mäns våld mot kvinnor kan vara skäl att bli av med jobbet. Det är ingenting annat än en skandal.

Vi vill uppmana arbetsdomstolen att göra en grundlig bedömning, där de utgår från polisens uppdrag att ge allmänheten skydd och förebygga brott. Om inte arbetsdomstolen har stöd att ta ett beslut till Jenny Erikssons fördel har vi en tydlig brist i regleringen som genast bör utredas.

Mäns våld mot kvinnor är inte en åsiktsfråga utan en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter. Om inte polisväsendet förstår det – hur ska vi någonsin komma tillrätta med problemet?


Lena Sandlin, grundare Hand i hand för kvinnofrid
Kristina Wicksell, jämlikhetsexpert Make Equal
Ida Östensson, grundare och ordförande Make Equal
Katarina Wennstam, författare
Nina Rung, kriminolog och grundare Huskurage
Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt
Elin Sundin, ordförande FATTA
Clara Berglund, generalsekreterare Kvinnolobbyn
Jeanette Rahbe, verksamhetsutvecklare Tjejjouren Väst
Olga Persson, generalsekreterare Unizon


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.