ÅSIKT

Mördare måste kunna få livstid – på riktigt

Englas mamma och Lottas syster: Lagen behöver följa människors rättsmedvetande

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: MIKAELA LARM/ANNA TÄRNHUVUD
Carina Höglund Stjärnsund, till vänster, är mamma till Engla som mördades 2008. Tillsammans med mördade Lotta Rudholms syster Camilla Rudholm vill hon lyfta anhörigperspektivet i svensk lagstiftning.
DEBATT

DEBATT. Lotta och Engla hade inte behövt bli mördade om samhällets funktioner hade fungerat. Inte heller har det fungerat för oss anhöriga efter det hemska vi drabbades av när våra kära blev mördade.

När det värsta händer någon i din närhet hamnar du som anhörig i en verklig mardröm. Du tror att samhället ska vara ett skyddsnät att falla tryggt i men i stället fastnar du i ett spindelnät av juridik som du ska trassla dig igenom.

Den ena av oss, Englas mamma, slängdes in i mardrömmen 2008. Camilla, Lottas syster, hamnade i samma läge 2016. Under de åtta åren har ingenting hänt, när vi pratar om våra erfarenheter är det fortfarande lika mycket frustration kring rehabilitering, skadestånd, strafflängd och kriminalvården.

Vi menar att lagstiftningen måste ändras på flera områden så att den följer vanliga människors rättsmedvetande och brottsoffrens perspektiv.

Straffet för mord är i dag mellan 10 och 18 år eller livstid. Vid livstidstraff går det att ansöka om tidsbestämt efter 10 år och det kan då betyda allt från 18 år och uppåt på anstalt.

Straffets ordval är missvisande och borde i stället innebära att gärningsmannens resterande tid i livet tillbringas i fängelset utan möjlighet till tidsbestämt straff, anser vi.

Englas mördare är dömd till livstid, vi vet alltså inte vad vi ska förvänta oss av straffet.

Lottas mördare har fått 18 år som med villkorlig frigivning kan betyda att han är ute om 12 år. Domen är överklagad och vi är nog många som hoppas och tycker att ett livstidsstraff är det enda rätta. Även om vi helst önskade en möjlighet i lagen att döma till riktiga livstidsstraff.

Skadeståndet som döms ut av domstolen är tänkt att fungera som en ersättning för sveda och värk för nära anhöriga. Brottsoffermyndigheten har i dag ett ansvar att hjälpa brottsoffer att få en del av skadeståndet när inte förövaren har pengar. I dessa fall görs en ny värdering om den anhöriga är berättigad och vilken summa som är lämplig efter ett annat system än domstolens.

Om du fått ersättning från ett försäkringsbolag, som en livförsäkring eller pengar för begravningskostnader, så dras motsvarande summa bort från ersättningen.
Ersättningen utgår från schabloner som bygger på trafikskadeersättningen och uppgår vid ”normal fall” till 50 000 kronor vid mord och 40 000 kronor vid till exempel vållande till annans död.

Trafikskadenämndens ”normala” tabeller för sveda och värk vid fysiskt och/eller psykiskt lidande ger 2 400 kronor per månad under första året, sedan 1 300 kronor per månad från år två och framåt.

Det betyder att de 50 000 kronor som är ersättningen efter ett mord kan översättas till knappt 2,5 års lidande enligt tabellerna.

Något skadestånd kan inte heller dömas till den mördades dödsbo.

Vi anser att skadeståndsprinciperna ofta är obegripliga och följer en juridisk struktur som inte går hand i hand med rättsmedvetandet.

Brottsoffermyndigheten borde i stället betala ut enligt domstolens beslut och sedan om möjligt kräva tillbaka pengarna från förövaren. Man ska inte heller blanda ihop försäkringar du själv eller den mördade har betalt med skadeståndet en förövare ska betala och skadeståndsprinciperna bör utgå ifrån livslång sorg och saknad.

Vi vill försöka påverka – trots hoten och hatet som alltid kommer om man som anhörig tar plats i debatten. Vi gör detta för att andra som hamnar i samma mardröm ska få det lite lättare.

Att bli anhörig till en mördad kan drabba vem som helst. Vi menar att lagstiftningen måste följa människors rättsmedvetande och ha ett brottsofferperspektiv.


Camilla Rudholm
Carina Höglund Stjärnsund


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM