ÅSIKT

Abort ger kvinnor rätt att mörda

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Jan-erik ejenstam
att tjäna livet I Sverige finns insikten om livets okränkbarhet på allas läppar, men inte många arbetar för en praktisk tillämpning, skriver Anders Bylander.
DEBATT

Abortmotståndaren Anders Bylander i Jönköping polisanmälde svenska riksdagsleda­möter som jobbar för abort – för hets mot folkgrupp.

Eftersom foster har arvsrätt borde de också ha livsrätt, resonerar han.

–Ì´0;Det är ett barn, fast man kallar det zygot, embryo eller foster, skriver han i Debatts serie om aborter och EU.

Vi upplever abortfrågan som mörklagd i Sverige. Här finns, som alla vet, bara plats för en åsikt i taget. Medierna slår vakt om den konsensus som kommit att känneteckna svensk politik. Detta typiskt svenska har förklarats av Sven-Erik Liedman. Svenskarna har alltid varit ett litet folk i ett kärvt klimat och med en stor yta att försvara och administrera. Vi är konflikträdda ända in i märgen. Den som i en avgörande fråga går emot majoritetens uppfattning stryks från listorna, får nya arbetsuppgifter eller marginaliseras på annat sätt.

Ingvar Horgby och jag anmälde i somras Carina Hägg (s) och Birgitta Ohlsson (fp) för hets mot de ofödda barnen (hets mot folkgrupp). De ingår i ett nätverk som arbetar för att utländska kvinnor skall få komma till Sverige och göra abort. Detta kräver en lagändring. Det räcker inte att 30% av alla barn blir biologiskt avfall, att mellan var tredje och var fjärde graviditet slutar med en abort. De vill gå vidare, se det som ett avstamp.

Vad gemene man inte har klart för sig är att redan nuvarande lagtext förklarar aborten som en kvinnlig rättighet. Inga skäl behövs. Det påstås alltså vara rätt att döda, exklusivt för kvinnor. Familjen har inte med saken att göra. Aborten måste dock ske under föreskriven tid, vilket i praktiken betyder att aborter går före i vårdkön. Bara ett par promille av aborterna skulle kunna motiveras med våldtäkt, incest eller sjukdom. Resten är friska barn. Ingreppet i en frisk process är heller aldrig riskfritt och innebär ofta stort lidande för de berörda. Det beror på att ett barn dödas, något som ingen terminologisk förvirring i längden kan dölja.

Det är ett barn, fast man kallar det zygot, embryo eller foster. De fasta gränser och nedlåtande benämningar lagstiftaren använder har ingen motsvarighet i naturen. ”Abortfrågan” måste helt enkelt få en effektiv lösning.

Forskningen kring tiden i livmodern har gjort det lätt för katolikerna att behålla sin syn på aborter som otillåtna. Det har självaste Torbjörn Tännsjö framhållit.

Den katolska katekesen är därför tydlig och konsekvent: det befruktade ägget är en person. Lika tydliga är Genèvedeklarationen, läkaretiken med flera dokument som gäller för världssamfundet, men som Sverige tummat på för att kunna överge samvetsfriheten för gynekologer och andra läkare.

En doktorsavhandling, ”Fostersyn i svensk rätt” av Jan Perselli i Linköping, och ett antal motioner av moderater och kristdemokrater bjöd på idén att göra en polisanmälan. (En polisanmälan förutsätter ju att lagen kan kopplas in. Det räcker inte att en handling går emot sunt förnuft.)

Så här är det:

Ärvdabalken omnämner de ofödda barnen som arvtagare. Omtanke om ofödda präglar också andra lagrum, som arbetsmiljölagen och lagen om vård av missbrukare.

Barnet är en juridisk person. Och då: Om barnen i mammas mage är arvingar, då är de också människor, personer. Om de är människor så är de tillsammans att anse som folkgrupp.

Hittills har polis och åklagare velat lägga ner ärendet utan att förklara varför. De säger bara att abort inte är kriminaliserat i svensk lag. Trots en längre brevväxling har inga svar kommit. En av åklagarna lättade sitt hjärta i telefon: ”Jag har ju sett vad du har skrivit, och det tänker jag inte kommentera!”

Vi menar att främst överåklagaren i Linköping, högst bland de instanser som inte velat svara, bryter mot förvaltningslagen om myndigheters informations- och serviceplikt gentemot allmänheten. Detsamma gäller Socialstyrelsens generaldirektör, som under sex månader inte förmått besvara skrivelsen ”Låt läkarna följa samvetet och tjäna livet”.

Vördnaden för livet finns naturligtvis inte bara inom kristendomen. Alla de stora religionerna delar den. I vår tid lyfts den fram av tongivande författare som Gary Zukav, Deepak Chopra och Emmanuel Lévinas. De har den gemensamma övertygelsen att livet är ett under och att rättvisan aldrig kan erövras med våld.

I Sverige finns insikten om livets okränkbarhet på allas läppar. Men inte många arbetar för en praktisk tillämpning, utom Ja till livet och Svenska Evangeliska Alliansen.

Ingvar Horgby är lutheran, själv är jag med i Svenska Missionskyrkan. När vi vädjar till kvinnor att föda sina barn sker det i övertygelsen att det väntar personlig utveckling på den som väljer positivt. Det blir ringar på vattnet.

Det finns en rätt i själva biologin. Vi är skapade av Gud så att det syns och känns. Är det moralism? Är det att missunna människor livets glädjeämnen?

Som lärare vet vi att det finns en läroplan i varje handling. Och vi förstår att det finns en kärlek som genomsyrar universum och håller allt samman.

Det finns en ordning. Det är en underbar moralism. Rätten är inte likgiltig och inte förhandlingsbar. Det är därför vi behöver förlåtelse. Allihop.

Anders Bylander (Fil mag och fyrabarnsfar)