ÅSIKT

Rasismen går inte att fånga i enkäter

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Marcus Priftis: Antirasismen motverkas av en förenklad debatt

Foto: Stefan Holmqvist
Marcus Priftis.

Frågan om huruvida rasismen ökar eller minskar i Sverige har blivit föremål för het dispyt. Med stöd framför allt i attitydundersökningar hävdar bland andra Expressens ledarskribent Anna Dahlberg och opinionsveteranerna Markus Uvell och Carl Melin att rasismen stadigt minskar, och att Sverige dessutom är världsledande i antirasism.

Det står i bjärt kontrast mot den rapport som bland andra Svenska FN-förbundet nyligen lämnat till FN. Rapporten talar om stegrande högerextrem aktivitet, fortsatta trakasserier av mörkhyade och romer och en ökande antisemitism – och en ökad tendens att legitimera rasism och sopa den under mattan. Samma sak upprepas också av snart sagt varenda medietyckare med mörkt hår: Vi är mer utsatta idag. Rasismen mot oss ökar.

Hur går det ihop? För att de pratar om olika saker.

Debatten om rasism i Sverige utgår alldeles för ofta från en snäv och enkelspårig definition av rasism. Enstaka parametrar – utvalda kanske på grund av sin mätbarhet – tillmäts alltför stor betydelse, medan andra uttryck för rasism bortses från.

I själva verket förekommer rasismen i tre olika huvudformer: organiserad rasism, rasistiska attityder och strukturell rasism. De tre huvudformerna är olika till sina mekanismer och måste förstås utifrån olika förutsättningar. Men de hänger ihop. Dels kan de ge samma utfall – en diskriminerande handling kan begås med uppsåt eller av omedveten slentrian. Dels griper de in i varandra. Rasistiska partier lever helt på rasistiska attityder, och attityderna är i sig en spegel av historiska idéstrukturer och materiella förhållanden.

Med en helhetssyn på rasismen kan man se att den faktiskt ökar och minskar samtidigt.

Den organiserade rasismen ökar. Aldrig förr har så många svenskar stött ett rasistiskt parti – Sverigedemokraternas opinionsstöd är en bra bit över senaste valresultatet. Högerextremister är mer aktiva än på länge, och trakasserierna och hakkorsklottren ett vanligare inslag i vår livsmiljö.

De rasistiska attityderna minskar. Toleransen ökar successivt i alla attitydundersökningar. Även om man räknar in att det är politiskt korrekt att vara tolerant, och att några därför säkert överdriver sina svar för att framstå i bättre dager, verkar den medvetna främlingsfientligheten trängas undan över tid.

För den strukturella rasismen saknas data. Vi vet att det finns diskriminering på arbets- och bostadsmarknaderna liksom inom utbildningsväsendet, och vi vet att samhället är skiktat på etnisk och rasifierad grund. Men vi vet inte i vilken omfattning, än mindre åt vilket håll vi är på väg – och kunskapsinhämtningen försvåras ännu av en utbredd förnekelse av hela företeelsen.

De som ropar att rasismen minskar har goda avsikter: de vill motverka en alltför dyster beskrivning av nuläget och istället mana till att fira antirasistiska segrar. Och det är viktigt att man kan se ljuset.

Men det är ännu viktigare att definiera antirasismen på ett sådant sätt att den inkluderar de människor som faktiskt utsätts för rasism. Det är deras upplevelser, inte några enkätsvar, som är rasismens kärna.

Att reducera den komplexa rasismen till något så banalt som explicita attityder är en överförenkling som inte kommer att leda till vare sig förståelse eller framgångsrik antirasistisk kamp. Och att triumfatoriskt deklarera att Sverige är världens mest antirasistiska land – över huvudet på dem som drabbas av rasism – är inte antirasism. Det är nationell chauvinism i politiskt korrekta kläder.

Marcus Priftis

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle