ÅSIKT

30 år av låga löner har inte skapat jobb

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Kommer Reinfeldt och Löfven fortsätta på samma väg efter valet?

Industriarbetare på väg till fabriken.

Stefan Löfven ser ut att bli statsminister. Han har satt ett ambitiöst mål. Sverige ska ha full sysselsättning. Delmålet är EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Hur målet ska uppnås är mer otydligt. Stefan Löfven förklarar inte heller varför Socialdemokraterna misslyckades med jobben, sist de hade makten.

I 20 år har politiker från höger till vänster lovat att fixa jobben. Och hittills har ingen lyckats. Arbetslösheten som bröt ut i 90-talets början har hållit sig kvar på höga nivåer, i högkonjunktur och i lågkonjunktur och oavsett färgen på regeringen.

Senast Socialdemokraterna vann valet – 2002 – lovade partiet en snabb jobbtillväxt. Sverige skulle gå från 75 till 80 procents sysselsättningsgrad på mindre än två år. Sedan skulle vi skynda vidare mot full sysselsättning. Det blev tvärtom. Sysselsättningen sjönk och arbetslösheten steg. Göran Persson fick allt svårare att förklara varför jobben inte kom. På valdagen 2006 konstaterade väljarna att löftet var brutet, och bytte regering.

Den socialdemokratiska regeringen hade lutat sig mot idén att lägre löner ger fler jobb. Om löneökningarna hölls låga, skulle företag få råd att anställa fler. Det var tanken. Regeringen tog därför år 2000 kontroll över avtalsförhandlingarna. Propositionen hette ”Lönebildning för full sysselsättning”. Statliga myndigheter fick i uppdrag att bestämma vad som är en ”samhällsekonomiskt önskvärd löneökningstakt” och att se till så att fack och arbetsgivare håller sig inom ramen. Precis som regeringen hoppades sjönk löneökningstakten. Den blev till och med ännu lägre än beräknat. Ändå kom inte jobben. Prognoserna hade visat fel. Och Persson blev av med jobbet.

Vi fick en ny statsminister. Han lovade också full sysselsättning. Fredrik Reinfeldt skulle ”bryta utanförskapet”. Men receptet var detsamma. Återhållna löner. Den här gången var verktyget skattepolitiken. Redan efter första jobbskatteavdraget konstaterade regeringen i sin budget att skattesänkningen inneburit lägre löneökningar. Sen har det blivit ytterligare fyra jobbskatteavdrag. Löneökningstakten har på tio år fallit från fyra procent om året till närmare två procent. Ändå har det inte blivit någon fart på sysselsättningen. Arbetslösheten har stigit och Reinfeldt har fått lika svårt som Persson att förklara varför inte fler fått jobb.

Föreställningen om löneåterhållsamhetens undergörande krafter i den ekonomiska politiken kan spåras till 70-talet.

Svenska politiker har under tre decennier bidragit till att pressa ner lönernas andel av ekonomin till historiskt låga nivåer. Inte på hundra år har svenska löntagare fått så lite betalt för vad de faktiskt producerar.

Standardökningen för löntagarna har bromsat in medan de allra rikaste blivit oerhört mycket rikare. Politikernas förhoppning har hela tiden varit att en lägre löneandel, och högre vinstandel, ska leda till mer investeringar och jobb. Men efter 30 år kan vi konstatera att investeringsgraden inte har ökat och att arbetslösheten har stigit långsiktigt istället för att sjunka.

Det finns skäl att ifrågasätta grunden för de senaste 30 årens ekonomiska politik. Allt fler forskningsrapporter pekar nu på att löneåterhållsamhet rentav kan vara negativt för ekonomin. Sänkt löneandel verkar kunna leda till lägre tillväxt, högre skuldsättning hos hushållen och fler finanskriser.

Det är hög tid att Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt ger besked. Är det genom fortsatta experiment med lönedämpande åtgärder som de ska försöka fixa jobben?

Eller har någon av dem en ny strategi?

Erik Sandberg