ÅSIKT

Kulturens smygrasism bidrar till utanförskap

DEBATT

Nanna Huolman, filmregissör: ”Sedan sju år räknas vi sverigefinnar inte längre som invandrare”

Foto: Scener ur filmen Kid Svensk som nyligen har haft premiär.

Trots att Sverige och Finland var ett och samma land i över 600 år betraktas sverigefinnar idag inte som en del av den svenska historien.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Kulturens ovilja att berätta våra levnadshistorier har bidragit till osynliggörandet av en halv miljon människor.

Sverige har mycket att lära av sverigefinnarnas situation. Nya invandrargrupper får inte behandlas på samma sätt. Fler kulturer får inte gå förlorade i vårt land.

Sedan sju år räknas vi sverigefinnar inte längre som invandrare. Idag är vi en svensk minoritetsgrupp. Vi är den största i Sverige, en halv miljon människor. Många av oss sverigefinnar är här idag för att våra föräldrar kom hit i mitten av förra seklet. De var fattiga arbetare och kom till Sverige för att söka jobb och en dräglig tillvaro.

Dessa sverigefinnar bidrog till att bygga upp välfärdsstaten, med plikt, svett och slit. Men deras belöning har i många fall uteblivit. Istället har de accepterat dåliga arbetsvillkor och ett liv i samhällets utkant.

Att vara sverigefinne är problematiskt. Liksom många andra ”invandrare” fastnar vi i ett undantag. Vi blir utbölingar i både Finland och Sverige. Av ”originalfinnar” betraktas våra föräldrar och vi som svikare. De ser ner på oss eftersom våra släktingar en gång lämnade hemlandets fattiglappstillvaro för Sverige - landet där alla är mesar, bögar och rika besserwissrar!

I Sverige har vi istället blivit utsatta för svenskarnas fördomar. Våra föräldrar blev förlöjligade, retade och ibland förtryckta. Liknande upplevelser har många som kommer till Sverige. Tyvärr är det inte unikt för oss.

Så vilka blev vi - barnen till finnarna som en gång kom till Sverige för att hitta en bättre framtid? Ofta tvingades vi sudda ut vår identitet för att passa in i ett samhälle vi själva varit med och byggt upp. Vi blev über-svenskar som glömde vårt finska språk och absolut inte lärde ut det till våra barn. Vissa bytte till och med namn. Allt för att smälta in, allt för att överleva.

Men efter anpassningen kommer sorgen över ett förlorat språk. Och insikten om att ha förlorat sin bakgrund blir ofta en tung sten att bära. Vi har med saknad mist vår kultur.

Vi sverigefinnar har starka historier att berätta. Berättelser om tomhetskänslan som kommer från att vara mittemellan kulturer. Om förståelsen för vad utanförskapet gör med människan, hur slitningen mellan två länder föder ensamhet och samtidigt en rik och dubbelsidig kultur. Trots det är den svenska kulturen tom på verk som berättar om sverigefinnarnas vardag – en kulturens smygrasism som ytterligare bidrar till vårt utanförskap.

Detta är märkligt eftersom sverigefinnarnas historier kan ge vägledning i hur vi ska relatera till andra som kommer till Sverige. Vi måste lära oss av våra misstag så att inte fler kulturer går förlorade i vårt land.

Sverigefinnarnas berättelser har alltför länge hållits utanför det ljus de förtjänar. Kulturens ovilja att skildra våra öden har underlättat osynliggörandet av en av välfärdsstatens byggare. Det är det nu tid att förändra. Jag har med min långfilm Kid Svensk gjort en personlig betraktelse om hur det är att växa upp med två hemländer. Redan innan premiären har många uttryckt sin tacksamhet över att äntligen ha blivit gestaltade på film. Jag har bombarderats av nya livsöden och berättelser. Så stort är bekräftelsebehovet, så stor är berättarviljan.

Jag önskar alla grupper av människor tillgång till sitt språk och sin kultur för att blomma ut i generöst utrymme i detta land. Med eller utan minoritetsstatus. För vi finns här och nu, här och då, för alltid, tills stormar och isberg tvingar oss till flykt.

Nanna Huolman

stolt sverigefinne

Debattören

Nanna Huolman

filmregissör