Debatt

Sveriges försvar – uppgraderat men underfinansierat

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Annika Nordgren-Christensen om försvarsberedningens rapport: Dystert och ologiskt

Annika Nordgren Christensen

Försvarsberedningen har lämnat sin försvarspolitiska rapport och när krutröken skingrats framträder det som partierna faktiskt är överens om, och som hamnade i skuggan av svårbegripliga partitaktiska pengadiskussioner: Försvarsmakten ska stå på svensk kaserngård för försvar av Sverige – tillsammans med andra som eventuellt vill försvara landet – materiellt uppgraderat men underfinansierat, krona för krona.

Det är inte konstigt att det blir så här och det är en missbedömning att tro att det enbart är tonläget i Kreml som driver fram det. Det finns ett nymornat intresse för vad det svenska försvaret faktiskt klarar, som grundlades långt före Ukraina-krisen. När medborgarnas smärtgräns kring försvaret börjar närma sig i kombination med en hotbild som känns närmare, måste man visa politisk handlingskraft.

Statsminister Reinfeldt så här i partiledardebatten härförleden: ”Jag tycker vi ska vara ödmjuka och säga att vi kan förstå att folk tycker något har förändrats.” Om man dekrypterar det betyder det att Moderaterna inte för egen del anser att Putins beteendet är ett hot mot Sverige, men man har noterat att befolkningen börjar bli orolig. Det är den egentliga grunden till det nuvarande läget och det möjliggör att man offrar blocköverskridande enighet för det höga nöjet att piska Socialdemokraterna med frågan om vad som händer när man ska styra försvaret tillsammans med Miljöpartiet. Med detta närmar vi oss två av försvarspolitikens paradoxer, som inte hade tillåtits om man menat allvar med beredningens hotbildsbeskrivning.

För det första är delförslagen för att stärka Försvarsmaktens operativa förmåga i stora drag rätt, men den ande som svävar över alltihop är nationellt återtåg i kombination med att vi ska planera för att ta emot hjälp utifrån. Vi ska dock inte själva genom garantier ställa upp för någon annan.

Det hela är mycket motsägelsefullt: Andra ska hjälpa oss – till och med försvarsplaneringen ska utgå ifrån det – men vi ska dra oss tillbaka innanför landets gränser, samtidigt som Försvarsberedningen gång på gång upprepar det faktum att säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra och att hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.

Beredningen skriver till och med att ”den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.” Omvärldens solidaritet med Sverige då, får man förmoda?

Och det saknas inte precis konflikthärdar att dämpa eller behov av fredsfrämjande insatser. Att minska lidande, förhindra eskalering och spridningseffekter kan inte bara vara en fråga för högtidstal i FN:s generalförsamling. Men det har också en direkt bäring på det svenska försvaret. Jag är övertygad om att ett minskat internationellt engagemang är direkt menligt för Försvarsmaktens utveckling inom alla områden.

Det är en olycka att en sådan ståndpunkt har kommit att tolkas som att man tar lätt på närområdet. Eller med andra ord: Om man verkligen hade känt sig hotad av Ryssland, vore det internationella samarbetet i centrum och man hade gjort upp med både Nato-låsningarna och föreställningen om att man enkelt uttryckt antingen är i Afghanistan eller försvarar Sverige.

För det andra manifesterar man stundens allvar med en cirkusuppvisning i försvarsekonomi. Plötsligt avkrävs Försvarsberedningen att man tar sig an finansieringsfrågan med en upplösningsgrad i höjd med en avdelning på Finansdepartementet. Detta istället för att reda ut vad formuleringarna om solidarisk säkerhetspolitik verkligen innebär och vilket land vi vill vara i den försvars- och säkerhetspolitiska väven – samt vad ett militärt försvar verkligen kostar, om man faktiskt menar allvar med att lita till sin egen försvarsförmåga.

Det Försvarsberedningens majoritet faktiskt säger är: Hjälp Sverige om vi behöver det, för vi finansierar och organiserar inte en Försvarsmakt som kan försvara oss. Vi garanterar dock inget stöd tillbaka.

Det är dystert och saknar logik.

Annika Nordgren Christensen

Försvarsdebattör, ledamot av Krigsvetenskapsakademien och fd ledamot av Försvarsberedningen (MP)

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Politik