ÅSIKT

Mattias Svensson: Vad har C uppnått under sex år, Lööf?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Centern måste våga vara någonting mer än bara ett intresseparti

PRESSAD PARTILEDAREI går presenterade Annie Lööf Centerns nya, omarbetade idéprogram. Men da­­gens debattör tror inte att själva formuleringarna är problemet. ”Frågan är om de har styrkan att få genomslag för några frihet­liga förslag i Alliansen, och därmed kan omsätta dem i praktisk politik”, skriver han.

Har Centern på sex år fått igenom någon fråga i regeringen som inte handlat om stöd till ­deras traditionella särintressen, landsbygd och livsmedel? Jag ställde frågan i sociala medier i helgen.

Frågan är förstås orättvis. Ett litet parti får inte många chanser att sätta unik prägel på en stor regering. Men när de haft chansen har Centern hållit sig nära sin historia som intresseparti. En satsning på innovation i Norrlands inland för två miljarder ­kronor som enligt national­ekonomen Roger Svensson ”förmodligen är det sämsta en rege­ring kan göra”, Eskil Erlandssons dryga miljard till den statliga kampanjen Matlandet Sverige (internt kallad ”Eskil äter”) och Annie Lööfs bidrag på 100 miljoner kronor till amerikanska storföretaget Facebook är talande. I senaste budgetförhandlingarna drev Centern järnvägssatsningar och sänkt restaurangmoms. Inte lika dåliga förslag, men likväl ­intressepolitik.

Efter sex år i regeringsställning har Centerns företrädare knappt någon större fråga utanför sin traditionella intressesfär att visa upp och vara stolta över. Hedersamma förluster ger inga poäng. Tvärtom konstaterades i Centerns valanalys 2010, som leddes av nuvarande partiordföranden Annie Lööf, att FRA-frågan och andra integritetsfrågor där partiet vikt sig för regeringen ­blivit ett sänke: ”Centerpartiet tappade mark som frihetlig kraft i såväl väljares som opinionsbildares ögon och skapade en lång uppförsbacke i att vinna tillbaka väljare med frihetliga förtecken som tyckte just denna fråga var avgörande”.

Det är utifrån den valanalysen lätt att förstå att Centerns omdiskuterade förslag till idé­program var inriktat på att vinna tillbaka dessa väljare, ofta urbana och lättrörliga. Och det är ­utifrån den förda regeringspolitiken lika lätt att förstå att många traditionella centerpolitiker ­”inte kände igen sig” när det ­efter sex års tystnad började röra sig i idédebatten.

Men det vore fel att dra för stora växlar på de senares mediala ­kritik mot liberala inslag i idéprogrammet och utmåla detta som Centerns problem. Att­ Centern har förnyats är ett faktum. ­Annie Lööf blev partimedlem på 2000-talet, och säger (Neo nr 6 – 2011) att hon inte ens hade gått med i Centerpartiet som det var under Olof Johansson på 1990-talet, då man höjde skatter ihop med Socialdemokraterna. Andelen väljare från storstads­länen gick mellan 2006 och 2010 från 13 till 28 procent av partiet. Idéprogrammet har tonats ner i partistyrelsens version, men frihetligheten finns kvar. Fri migration är en vision. Skolan ska handla om lärande, inte om ­lokal.

Det finns formuleringar om grundtrygghet, lägre skatter och avståndstagande från förmynderi och påtvingad kollektivisering.

Andra delar av programmet är inte lika nytänkande. Är det rimligt att kräva lika tillgång till samhällsservice och infrastruktur var man än bor i landet? Eller att jämställa frivillig sexhandel med våld i hemmet och slaveri? Den gröna visionen innehåller en del goda utgångspunkter men har svårt att lyfta från intressepolitikens värnande om landsbygden (trots att det är resurssnålare att leva i storstäder), och återupplivandet av kärnkraftsmotstånd är knappast särskilt framtidsinriktat.

Den stora utmaningen för C är dock inte om de som parti förmår omfatta alla frihetliga förslag som debatterats, eller exakt hur de formuleras i idéprogrammet. Frågan är om de har styrkan att få genomslag för några frihet­liga förslag i Alliansen, och därmed kan omsätta dem i praktisk politik. Sex försummade år får ­inte bli åtta om Centern ska ­kunna nå ­utanför sin traditionella och krympande väljarbas.

Mattias Svensson