ÅSIKT

Bilda en stat

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Torbjörn Tännsjö: Vi måste bryta vår känsla av vanmakt och tänka om i grunden

Foto: AP
En palestinsk pojke och hans far stoppas av israelisk gränspolis när de vill återvända till sitt hem i Gaza.

När vi ser hur Israel brutalt slaktar människor i Gaza känner de flesta av oss vanmakt. Vi ser inget slut på dödandet, vi ser ingen lösning på problemen. Det får oss att tänka på något annat. Men vi tar miste. Det finns en lösning. Den är uppenbar och den aktualiseras av vad som nu sker. Enda skälet till att vi inte tänker på den är att vi låtit oss luras av en illusion: tanken på två etniskt rena stater. Det blir mer och mer uppenbart att det inte finns någon sådan lösning. För att bryta den känslan av vanmakt måste vi därför tänka om i grunden. Tanken om två stater var missriktad redan från början. Och det finns ett bättre alternativ.

Föreställningen om att fred ska uppstå i Israel/Palestina genom att en palestinsk stat inrättas, på vad som nu beskrivs som ”ockuperat” territorium, är en nyskapelse, utan starkare stöd i historia eller förnuft. Det har aldrig funnits någon palestinsk stat som kan ”befrias”. Det är inte heller troligt att någon sådan palestinsk stat kan skapas. Och skulle den ändå kunna skapas, skulle priset vara oacceptabelt högt: etnisk rensning. Människor av olika religioner och etiska identiteter lever sida vid sida i Israel/Palestina. Det går inte att skilja dem åt. Det är inte önskvärt att skilja dem åt.

Det kan vara bra att anlägga ett historiskt och komparativt perspektiv, då man tänker över den nu aktuella konflikten. Vi har vant oss att tänka på den i termer av nationaliteter och etnicitet. Den palestinska nationen har undertryckts, dess territorium har ockuperats av en annan nation, den israeliska, heter det ofta. Den bilden har inte mycket med verkligheten att skaffa. Vill vi förstå konflikten karaktär bör vi jämföra med samhällen som USA, Australien och Sydafrika. Där har en vit, västerländsk” settlerkolonialism” etablerat sig. Man har skapat sitt eget samhälle. I USA och i Australien har man i stort sett eliminerat ”ursprungsbefolkningen”. I Sydafrika förblev man i minoritet. Ändå hävdade man att staten som sådan skulle vara ”vit”. Konsekvensen blev apartheid. Det sionistiska projektet som det konkret har realiserats är av samma slag. Gaza är Israels Soweto. Den sionistiska riktningen i Israel, som vill upprätthålla den specifikt judiska staten, är motsvarigheten till nationalistpartiet i Sydafrika. Nu söker man krossa motståndet i Gaza. Det kan lyckas momentant, men inte i det långa loppet, om man inte rent fysiskt utrotar medborgarna eller driver dem på flykten.

Det intressanta med den perspektivförskjutning som inträffar, om vi jämför med Sydafrika, är att vi kan se på konflikten med större tillförsikt. Vad som måste etableras är en sekulär och demokratisk stat, med lika rättigheter för alla medborgare, oavsett som de ser på sig själva som israeliska judar, kristna, israeliska araber, muslimska eller kristna palestinier eller sekulariserade världsmedborgare. Och denna stat ska förstås inkludera hela ”Stor-Israel”, som det kommit att gestalta sig efter alla krig, med Gaza, Västbanken och Jerusalem.

Är en sådan lösning över huvud taget tänkbar? Visst, men den måste framtvingas av omvärlden, på samma sätt som apartheids fall behövde framtvingas genom internationella sanktioner.

Är detta en vänsterextremistisk ståndpunkt, utan kontakt med verkligheten? Nej, den måste delas av alla som räknar sig som humanister. Humanismens krav att stat och religion ska vara åtskilda, kan framstå som menlöst i vårt land, där det redan är tillgodosett. I ett internationellt perspektiv äger det emellertid sprängkraft. Det blir särskilt tydligt då vi tänker på Israel/Palestina-konflikten. Motståndet mot humanismen bärs här upp av sionismen, men också av olika fundamentalistiska muslimska rörelser, vilka vill ersätta den sionistiska staten med en muslimsk. Detta vore att flytta sig ur askan i elden. En framtvingad sekulär och demokratisk stat är ett bättre, fullt realistiskt, humanistiskt alternativ. Det är förenligt med att olika religiösa partier kan framträda i politiken (vi har ju kristdemokraterna i vårt land). Likud och Hamas skulle alltså kunna konkurrera om väljarna på lika villkor. Men de skulle utmanas av mer pragmatiska rörelser.

Denna stat kommer att ha en hygglig balans mellan olika trosuppfattningar och etniska identiteter. Människor i gemen i denna stat kommer nog, då de lever under ordnade förhållanden, att vända extremisterna ryggen.

Torbjörn Tännsjö