ÅSIKT

Vi konservativa kan inte lita på Åkesson

Debattören: Sverigedemokraterna ser problemen – men deras nationalism är inte svaret

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT, PETER WIXTRÖM, BJÖRN LINDAHL
SD:s lösning på människornas ensamhet och rotlöshet är nationalism. Men nationalismens skimmer är falsk, skriver debattören.
DEBATT

DEBATT. Sverige fick i valet ett konservativt block (M, SD, KD) som samlar närmare 44 procent av rösterna. Samtidigt har även Socialdemokraterna tagit betydande steg i konservativ riktning.

Detta innebär en radikal förändring av det politiska landskapet.

För bara åtta år sedan, i valet 2010, så var nämnda partier i och för sig ungefär lika stora, men då var Moderaterna närmast nyliberala (skatterna skulle sänkas, gränserna öppnas och försvaret var ett särintresse).

Socialdemokraterna styrdes av Mona Sahlin, Sverigedemokraterna kallade sig inte ”socialkonservativa” utan nöjde sig med att vara nationalister och Kristdemokraterna gjorde vad man kunde för att dölja sina konservativa drag.

I praktiken fanns vid den tiden alltså ingen konservativ impuls i svensk politik. Vad har hänt? Och varför?

Migrationskrisen 2015 är naturligtvis ett svar, men jag tror att förändringen ligger djupare än så och att den egentligen är ett uttryck för något annat än främlingsfientlighet.

Stefan Löfvens mantra i valet 2014 – att Sverige håller på att gå sönder – var klart en överdrift, men det väckte resonans i folkdjupen, och detta långt före migrationskrisen 2015.

Sverige har enligt World Value Survey (WVS) länge ansetts som en udda fågel bland världens länder. Vi har, om man ska tro WVS, varit extremt individualistiska, progressiva och sekulära. Jämlikhet och frihet har varit våra ”vänsterliberala” slagord. Och vägen till individernas befriade jämlikhet har gått via den starka staten.

En stark stat som erbjudit, barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård och skola har gjort att vi kan flytta, utbilda oss och satsa på oss själva. Det svenska moderna projektet har helt enkelt gått ut på att befria individerna från sina lokala sammanhang genom att stärka staten.

Samtidigt har vi haft ett ekonomiskt system som gynnat centralisering och stordrift. Detta har givetvis inneburit stora fördelar. Men resultatet har också blivit ett samhälle som i huvudsak består av självupptagna individer, en stor statsapparat och gigantiska företag.

Fokuset på individ, stat och storfinans har skett på bekostnad av de relationella, lokalt förankrade, gemenskaper som binder samman fungerande samhälle. Familjen, kooperativen, frikyrkorna och idrottsföreningarna vittrar långsamt sönder.

Problemet med liberalism och socialism är att de sliter isär lokalt förankrade gemenskaper från varsitt håll. Socialismen strävar å sin sida mot den stora centraliserade staten och utarmar därmed relationella lokala sammanhang. Liberalismen å andra sidan strävar mot den avgränsade individens befrielse från samma relationella lokala gemenskaper.

Denna dubbelverkande söndrande impuls har pågått länge nu. Det är detta SD har uppfattat – människornas ensamhet och rotlöshet är deras livsluft. Och de erbjuder en lösning, nationalism – det är därför de är så framgångsrika. För nationalismen skimrar av gemenskap. Men skimret är falskt. För nationalstaten är en abstrakt ordning som är för stor för att kunna erbjuda verklig relationell gemenskap.

Svensk politik saknar i dag en kraft som står upp för lokala relationella sammanhang. Och situationen börjar bli akut. För dessvärre är en nationalistisk konservatism på sikt starkare än både socialism och liberalism. Det går inte att bygga långsiktigt stabila samhällen på vare sig socialism (alla socialistiska stater har fallit) eller liberalism (det liberala individualistiska kaoset leder oss i rasande fart mot den ekologiska katastrofen).

Det går däremot att bygga ytterst stabila samhällen på nationalistisk och konservativ grund. Det antika Rom var en sådan civilisation. SD är framgångsrika för att de erbjuder det till synes bästa alternativet, trygghet och tradition, som de säger. Men det är en trygghet och tradition som köps för samma pris som det en gång gjorde i Rom: ett stagnerat samhälle, som utestänger de annorlunda.  

Vi behöver ta tillvara de konservativa insikterna som SD identifierat, att ordning och gemenskap är nödvändigt – att folk finns, kön finns, arv och kultur finns – och att detta påverkar vilka vi är.

Men samtidigt måste vi förstå att detta inte är statiska storheter. Vi måste i stället inse att vägen mot ett fortsatt kreativt och solidariskt samhälle går genom att vi är beredda att ge upp lite av oss själva för att kunna leva tillsammans med de som är annorlunda.

Konservatismen behöver med andra ord åter-kristnas.

Att lära oss ge upp lite av oss själva och leva med de som är annorlunda kan vi bara göra i lokalt förankrade gemenskaper. Och det är genom att vi återupprättar dessa lokala gemenskaper, inte genom en abstrakt nationalism, som ensamhet och rotlöshet kan besegras.

Vår tids stora politiska frågor är därför hur dessa lokala gemenskaper ska kunna stärkas och vilket parti som kommer komma med konkreta förslag på hur det ska gå till? Kan Ebba Busch Thor göra det, och definitivt vinka adjö till Charlie Weimers (kristdemokraten som lämnade partiet för SD), finns stora möjligheter att det sensationella val hon just genomfört inte var en tillfällighet.


John Kvarnero, bolagsjurist och teologistuderande


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs hela debatten här

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM