Valkampanjen i USA slår rekord i dumhet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Debattören: Varning - det som händer i USA kan snart hända i Sverige

Det är något särskilt med valkampanjer. Jag har deltagit i några stycken både i de yttersta kapillärerna och i de inre kontrollrummen. Ett bestående minne från samtliga är hur personer i min närhet som vanligtvis betraktas som både taktiska och eftertänksamma sakta nöts ned och går bort sig i mörkret. När gränserna mellan verklighet och fantasi suddas ut kan även kloka hjärnor börja koka.

Den viktigaste anledningen till att folk bryts ner är det så kallade negativa arbetet. Att ägna hela sin vakna tid till att författa skräckisar om motståndaren tär på den mentala hälsan. Till slut börjar man tro på den berättelse som man själv varit med om att skapa. Det brukar vara den sista varningssignalen.

Samtidigt är valmatematiken i grunden både busenkel och skoningslös: förlorar gör den vars parti eller företrädare är minst omtyckt. Att göra motståndaren dålig är därmed lika viktigt som att göra sig själv bra. Det hänger liksom intimt samman. Dessutom är det betydligt billigare att svärta ned än att bygga upp. Kampanjerna har dock sedan länge lärt sig att överlåta huvuddelen av det smutsiga grovgörat på utomstående organisationer. För när skiten träffar mediefläkten vill kampanjfolket av naturliga skäl vara på behörigt avstånd.

Men i den pågående USA-valrörelsen kan vi redan nu se hur den negativa kampanjtekniken har förändrats på kort tid:

Twitter

Hur konstigt det än låter har detta smala kommunikationsverktyg förändrat grunderna för det negativa arbetet. När alla är online - kandidaterna, strategerna, opinionsbildarna och media - har det skapats en politiskt "Heta-linjen" på nätet. Ett påhopp sprids sekundsnabbt och växer sig ofta till en jättesnackis. Och genom att sammanlänka olika sociala medieplattformar behöver kampanjerna inte längre vänta på att de etablerade medierna fångar upp och bearbetar nyheten. Därmed minskar betydelsen av de politiska journalisternas analyser och rapporteringar.

Alla är måltavlor

I jakten på huvudtrofén har listan på utomstående personer som ofrivilligt dragits in i valrörelsen redan blivit lång. När allt fler lämnar digitala spår efter sig gör de jobbet enkelt för kampanjernas skickliga digitala team. Och eftersom världen brukar vara just så liten som det ofta hävdas går det alltid att binda en person till någon annan. Till slut är alla i princip närmaste medarbetare till presidentkandidaten. Då börjar skandalklockan ringa.

Låtsasorganisationer

Tidigare satsade kampanjerna på att bygga upp stryktåliga negativa organisationer med falska postadresser och advokater som målvakter. Nu startas en ny attackorganisation i veckan. Varje ny skandal - stor som liten - målgruppsanpassas för att ge så stor effekt som möjligt. Därför finns det i dag en organisation för hundägare som hatar Mitt Romney, en för kvinnor som slåss mot könskriget och en för medborgare som kämpar för längre oljepriser. Till och med sjuka som ogillar sjukförsäkring har organiserat sig. Samtliga är naturligtvis toppstyrda och finansierade av partierna eller deras penningstarka Super PAC:s med den enda uppgiften att misskreditera motståndaren.

Sammantaget bidrar denna utveckling till att vi just nu får uppleva den dummaste valrörelsen på mycket länge. I förra veckan var exempelvis den stora nyheten att Obama hade ätit hund som sexåring. Låt oss därför för allas trevnad och välbefinnande hoppas att de svenska kampanjmakarna som så ofta hämtar inspiration från sina amerikanska kollegor skonar oss från liknande dumheter i valrörelsen 2014.

Manuel Ferrer