ÅSIKT

Män – det här är mitt nödrop till er

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Lisa Wollter: Det är ni som är problemet – och ni måste vara del av lösningen

Foto: Jag har blivit antastad, kränkt och hotad av män som jag har respekterat, litat på och älskat men också av totala främlingar, på arbetsplatser, bland vänner, på bröllop, dop, i hemmet, på bussen, på Ica, skriver Lisa Wollter.

DEBATT. Hej ni som enligt era födelsebevis har könet "man", som identifierar er som män och blir uppfattade som män. Alltså cis-män. Jag vänder mig exklusivt till er. Jag vill be om er hjälp. Det handlar om sextrakasserier.

Jag blev ombedd att skriva här om kvinnors situation i förhållande till sexuella trakasserier men dels är det ju så många fler än kvinnor som drabbas och dels är jag ändå trött på att berätta om offrens situation. Vi har berättat i århundraden nu. Vi gör ett fantastiskt jobb med att organisera oss och kämpa för vår frihet.

Jag skulle vilja prata om er situation i stället. Jag skulle vilja prata om varför ni är så passiva. Det är inte vi, offren för sexuella trakasserier och sexuellt våld, som är problemgruppen. Det är ni, män: 99 procent av allt sexuellt våld begås av män. Jag säger det inte för att vara elak. Jag säger det för att det är sant och för att det är relevant.

Nu tänker många av er "Stopp klumpa inte ihop oss på det där sättet!". Kanske känner ni er trötta på feministprat om sexuella trakasserier. Då är det dags att jag presenterar mig.

Jag heter Lisa och första gången jag kände rädsla för att en man skulle utnyttja mig var jag fem år. Den rädslan har hela mitt liv sedan stannat kvar och visat sig vara befogad.

Jag har blivit antastad, kränkt och hotad av män som jag har respekterat, litat på och älskat men också av totala främlingar, på arbetsplatser, bland vänner, på bröllop, dop, i hemmet, på bussen, på Ica. Jag har blivit utsatt för våldtäktsförsök tre gånger. Och när jag talar med min mamma och mina vänner, när jag läser om vad andra offer för sexuella trakasserier och sexuellt våld världen över har utsatts för. Då inser jag att jag har haft tur. För jag har åtminstone inte blivit våldtagen än.

Beakta detta. Och förstå. Att om det är någon som är trött, om det är någon som tycker att det här är jobbigt, som gärna skulle slippa prata om sextrakasserier, så är det jag, så är det vi, offren. Och jag är beredd att lägga allt detta åt sidan för att diskutera en lösning på problemet. Och jag undrar. Vad är ni beredda att göra?

Var är era initiativ och idéer? Var är er kamp för rättvisa? Var är er vilja att reparera det som era fäder förstört?

Kanske arbetar ni i det fördolda. Kanske är ni så väldigt anspråkslösa så att ni för kampen i hemlighet, tappert, enträget, drivna av ett obevekligt rättspatos, utan tanke på belöning, gömda i katakomber och källare. Som Läderlappen. Om det är så, snälla ge mig ett hemligt tecken. För jag vill så gärna tro på er. Jag vill tro att att ni betraktar chansen att kämpa för era medmänniskors rättigheter som något värdefullt, något att välja, aktivt, med stolthet, för att det är rätt, inte för att det är bekvämt.

Men ni gör det så svårt för mig. Jag är trött på att försöka inspirera er. Jag är trött på att berätta om vårt lidande för att förgäves försöka få ert stöd och er solidaritet. Jag önskar att ni bara ville kämpa med oss helt enkelt. Jag önskar att det syntes att ni ville kämpa med oss.

Ja. Ni är del av problemet. Men vad betyder egentligen det? Det betyder att er motivation borde vara extra stor. Det betyder att ni måste vara del av lösningen för att vi ska kunna bygga en tryggare värld för kommande generationer.

Snälla. Var del av lösningen. Organisera er. Läs om vår situation, till exempel i den artikelserie som startar här i Aftonbladet i dag. Men låt det inte stanna där. Snälla man som läser detta. Låt din kunskap och dina insikter omsättas i handling. Innan det är alldeles för sent.

Lisa Wollter, förändringsarbetare

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM