ÅSIKT

Barbariskt att jaga lodjur med fällor

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Fällorna ska tömmas en gång per dygn – men vem kontrollerar att det efterlevs?

Knappt har krutröken lagt sig efter masslakten av våra vargar förrän jägarna laddar om för årets andra stora troféjakt. Trots att historien visat att lodjursstammen är mycket jaktkänslig ökar Naturvårdsverket jaktkvoten med 30 procent från förra året och låter landets jägare och renägare skjuta och fällfånga 209 djur. En stam som myndigheten uppskattar till mellan 1 500 och 2 000 lodjur, en osäkerhet i antal som visar att siffrorna är mer gissning än vetenskap.

De starka särintressen som företräds av jägare och renägare, gör att inventeringarna blir mer en avspegling av dessa gruppers önskan att decimera rovdjur än ett seriöst räknande av antalet befintliga djur.

I renskötselområdet där lodjuret tidigare haft sitt starkaste fäste tilldelas man 159 av årets kvot. Naturvårdsverkets har under flera år bedrivit en medveten utrotningspolitik med sikte på att eliminera lodjuret i Europas sista vildmark.

Inga rovdjur passar in i rennäringens extensiva djurhållning där samebyarna – en bolagsform – låter tusentals renar driva över fjäll- och skogsområden vind för våg. Ett gigantiskt område som omfattar 40 procent av Sveriges yta. Det ömtåliga ekosystemet i norr är, genom myndigheternas omsorg om en olönsam slakterinäring, helt slagen i spillror. Fjällräven som är beroende av de stora rovdjuren som födoleverantörer lever numera på gränsen till utrotning.

Med det hårda jakttrycket i norr borde lodjuret rimligen få leva i fred i mellersta och södra Sverige, speciellt som det inte gör någon nämnvärd skada. Men med 60 miljoner i statligt bidrag har jägarorganisationernas lobbyister framgångsrikt bearbetat våra politiker. Med märkliga argument som att lodjuren drabbas av svältdöden om inte stammen reduceras. Men rovdjur utrotar knappast sitt eget bytesdjur – utrotning av arter är något vi människor står för. Det verkliga skälet är att jägarna ser vårt nordiska kattdjur som en konkurrent om det jaktbara viltet.

För årets jakt rekommenderar Naturvårdsverket användning av skoter och fällor, tuffa jaktmetoder för att decimera en sårbar djurart. Fällan ska vittjas en gång per dygn – om det görs eller inte är upp till jägarens samvete eftersom ingen myndighet följer upp efterlevnaden av regeln. Och hur stor empati känner en jägare som med berått mod utsätter lodjur för extrem stress innan han trycker av vapnet för göra slut på dess liv?

De lodjur som skickats till Statens veterinärmedicinska anstalt har haft blodiga tassar, många har saknat klor, även tänder har varit avbrutna och träflisor har påträffats i magen. Skador som är en följd av lodjurets paniska utbrytningsförsök.

Under 1900-talet har lodjursstammen redan skjutits sönder två gånger och vi kan mycket väl hamna där igen.

Vår svenska lodjursstam betraktas som liten ur bevarandeperspektiv och dessutom visar stammen liten genetisk variation. För ett långsiktigt artbevarande behöver vi enligt sakkunniga genetiker hysa 3 000 till 4 000 individer.

Det finns således inga hållbara argument för jakt på våra lodjur!

Troféjägarna bör lägga bössan på hyllan så att Sverige kan leva upp till ingångna internationella avtal och sätta punkt för jakt på ett djur vi lovat att bevara åt framtiden.

Christina Lindberg

ARTIKELN HANDLAR OM