Självklart att han skjuter i Malmö

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Jason ”Timbuktu” Diakité: Rasism har alltid vuxit sig stark på platser med stor ojämlikhet

Malmö är den stad i Skandinavien där jag är minst rädd för att bli utsatt för något på grund av hur jag ser ut. Jag har sprungit från nazister och blivit spottad på av gamla gubbar i stadsparken i Lund, gått omvägar i Gamla Stan, jag har aldrig kunnat få en taxi på gatan i Köpenhamn, jag har blivit kallad både nigger och negerjävel i Norge och jag har blivit ombedd att lämna en lokal med uppmaningen ”vi vill inte ha sådana som dig här”. Men i Malmö har jag aldrig varit orolig för att något ska hända på grund av min hudfärg. Ändå förvånar det mig inte alls att en till synes invandrarfientlig serieskytt härjar just här, just nu. Malmö är en stad med gigantiska klasskillnader där var tionde röstberättigad medborgare röstade på det öppet rasistiska partiet Sverigedemokraterna.

Om någon har valt att vandra vidare i Ausonius fotspår, vilken stad skulle vara bättre att börja i, än Malmö? I filmvärlden brukar alltid uppföljaren ha en större budget och ett sämre manus. Det återstår att se om livet imiterar konsten i det här fallet. Lasermannen 1 sköt tio personer och Lasermannen 2 misstänks redan ha skjutit minst 14 personer. Historien upprepar sig och vi kan inte bortse från sambanden. Rasism har alltid vuxit sig stark i tider av ekonomisk osäkerhet och på platser med stor ojämlikhet.

I flera år har jag skämtsamt refererat till Malmö som Sveriges Marseille, lilla Bronx eller Gangsterstaden. I Malmö finns det, som på så många ställen i världen, mycket hopplöshet, frustration och desperation. Människor känner sig marginaliserade och utfrysta och ser inga sätt att förbättra sina livssituationer. Det är sådana känslor som får människor att ta till desperata medel.

Det känns som att man varje vecka hör talas om att någon blivit skjuten. Min pappa brukar säga att Malmö påminner om Harlem på 70-talet, fyllt av droger och vapen. Malmö har alltid haft rykte om sig att vara en hård stad och jag som kom från liljevita medelklass-Lund var alltid lite rädd när jag åkte till Malmö för att gå på konsert eller klubb under 90-talet. Malmö är den enda staden där jag blivit rånad, nersparkad och jagad av dårar. Och det har aldrig haft något med min hudfärg att göra.

Det så enastående egalitära om än gråa Sverige har under lång tid varit på väg hit. Vi är ett mindre jämlikt land och klyftorna bara växer. Vi går i marknadsekonomins luciatåg där USA fortfarande bär ljuskronan. Men bakom lucians gnistrande fasad pyr det av lobbykontrollerad politik, korruption, våld, droger, rasism, analfabetism, sjukdom och fattigdom. De bieffekter som den fria marknaden för med sej får således även vi räkna med.

I en tid då vi röstar med plånboken och sätter jaget i främsta rummet kommer saker som medmänsklighet, kollektivism och hänsyn att bli allt dyrare.

Under 2009 års EU-valkampanj fick många malmöbor ett kuvert märkt ”Ge oss Sverige tillbaka” i brevlådan. För min del kändes det surrealistiskt att ett parti som gärna marscherar sida vid sida med nazister påstod sig ha ensamrätt på Sverige. Jag plockade upp kuvertet, gick in i köket och slängde det. Jag hann knappt komma in i vardagsrummet innan jag vände på klacken och gick in och fiskade upp det igen.

På flygbladet fanns en bild på två blonda barn som gick i ett sommargrönt landskap med blommor i händerna . Jag blev sårad, förvirrad och väldigt arg. Menar de att jag har tagit denna idyll i från dem? Är denna utopiska bild deras? Är det utopiskt att vara blond? Jag är född i Sverige, jag pratar lika bra svenska som Jimmie Åkesson och känner att Sverige är mitt land också. Jag ringde min vän Mårten Edh som fått samma brev.

Vi spelade kort därefter in låten ”Ge oss Sverige tillbaka” och släppte den för nedladdning på Aftonbladet. Det resulterade i att min hemsida blev överöst med rasistiska inlägg och efter en veckas tid låg en 27 sidor lång tråd på Flashback fylld av glåpord och allsköns rasistiska tillmälen. Främst över det faktum att Mårten var en rasförrädare. Jag kommer ihåg att jag först ångrade att jag gjort låten för att jag då hade sluppit inse hur mycket rasism det finns i Sverige.

Men rasismen frodas i Sverige. Det har vi kvitto på.

Jason Diakité

Publicerad: