Debatt

Maktspelet inom S – så funkar det

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Debattören Robbin Grönstedt: Utrensningen följer klassisk manual

Riksdagsvalen vart fjärde år är politikens svar på fotbolls-VM. Det är då allt avgörs, och det spelar inte längre någon roll vem som vunnit träningslandskamper eller mellanvalsdebatter i tv.

För Socialdemokraternas del är resultatet av årets valrörelse i det närmaste att likna vid Sveriges prestation i fotbolls-VM i Italien 1990. Sverige förlorade sina tre gruppspelsmatcher med resultatet 1–2, 1–2 och 1–2 och kritiken mot både spelarna men fram­för allt förbundskaptenen Olle Nordin var skoningslös.

Lika stenhård har kritiken mot Socialdemokraterna varit sedan valet den 19 september som alltså blev det sämsta för partiet sedan allmän rösträtt infördes 1918. Liksom i fotbollens värld är det ledarna som får mest kritik.

Men här slutar också alla likheter med fotboll och samhället i stort. För politiken följer sina egna spelregler och lever efter koder som kan vara svåra att förstå för gemene man.

I går ställde sig Mona Sahlin bakom kraven på att partistyrelsen och det verkställande utskottet (VU) ska ställa sina platser till förfogande.

För den utomstående kan det verka som att Sahlin pressats till detta av bland annat ungdomsförbundet SSU.

Inget kunde vara mer felaktigt. I verkligheten handlar det om en välregisserad strategi där partiledaren låter sig övertalas för att visa att hon lyssnar på rörelsen. Det ger henne en unik möjlighet att möblera ledningen efter eget huvud. ”Alla ska med” har i ett slag blivit ”Alla ska bort”.

I princip följer Mona Sahlin nu den oskrivna men välkända handboken i hur man klarar sig kvar som partiledare trots en historisk förlust.

En ofarlig analysgrupp

Efter valförlusten fanns ett stort behov av visad handlingskraft. En klassisk valanalysgrupp blev lösningen. En ung dynamisk ordförandeduo bestående av Ardalan Shekarabi och Anna Johansson gav bilden av efterlängtad förnyelse.

Men hur hantera risken att dessa båda förnyare föreslår lite väl långtgående förändringar av partiets politik? Svaret är lika enkelt som genialiskt, genom att utöka valanalysgruppen med ytterligare 51 personer garanteras ett urvattnat resultat präglat av kompromisser och konsensus. Eller är det någon som tror att Peter Englund och hans kollegor skulle utse en lämpligare litteraturpristagare om de aderton utökades med 35 personer?

Hitta syndabockar

Nästa steg i Socialdemokraternas krishantering är lika förutsägbar och pågår i media just nu. Nämligen att styra över kritiken som riktats mot partiledaren till att i stället omfatta de i partiledningen som skulle kunna hota Mona Sahlin om ordförandeposten.

I dagarna är det Thomas Östros som är måltavla, han får nu bära hundhuvudet för att vara den som förhandlade fram innehållet i den ekonomiska politiken. Att han inte var ensam beslutsfattare nämns givetvis inte. Nu är det ”all in” på Östros när den första bonden på schackbrädet ska offras.

Liknande kritik riktas mot ­partisekreteraren Ibrahim Baylan. Kanske blir partiorganisationen lika effektiv som på 60-talet bara partisekreteraren försvinner?

För att förstå detta politiska maktspel krävs kännedom om lojalitetsband som ofta sträcker sig tillbaka ända till ungdomsåren i SSU. För att forma ett slagkraftigt lag tas hänsyn till intressegrupper och falanger i partiet.

Oheliga allianser

Den partiledare som vill skydda sig själv måste skapa allianser med sina motståndare. Att det är just Morgan Johansson från Skåne som attackerar Östros är därför logiskt.

Inför valet av Mona Sahlin deklarerade Johansson att Skånedistriktet inte ville ha Mona Sahlin utan Carin Jämtin. Nu, efter valet, är detta glömt och han riktar i stället sin kritik mot Thomas Östros.

En allians av det oheliga slaget och på vems initiativ? Vem vet? Men den historiska devisen ”håll dina vänner nära men dina fiender närmre” är lika aktuell i politiken i dag som för flera hundra år sedan.

Detta gäller givetvis inte bara Socialdemokraterna, tvärtom. Med samma logik blev Ulf Kristersson ny socialförsäkringsminister trots sin historiska konflikt med Fredrik Reinfeldt.

Tiden fram till nästa partikongress riskerar att bli en sorts lojaliteternas silly season där bondeoffer görs för att stärka egna möjligheter och där politiska positioner byts som spelkulor på en lekplats.

Ett sorts Robinson fast i realtid och på nyhets­sidorna.

Men politiken då? Hur blev det med förnyelsen och planen att vinna tillbaka väljarna?

Och kommer Mona Sahlin lyckas med sin strategi och landa på fötterna?

Inte enligt vadslagningsbolagen som i går omedelbart gav henne dåliga odds. Men så har dessa företag heller aldrig sysslat med politik, det omöjligas konst.

Robbin Grönstedt

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt