ÅSIKT

Jag vill gråta – men har ett jobb att sköta

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Undersköterska: Vår minimilön är 20 500 kr – vem bestämmer vad det är värt att lägga pengar på?

Foto: Detta är ett arbetspass för en undersköterska, skriver Malin Nilsson (infälld) som jobbar på Gustavsgården i Gustavsberg. Personerna på stora bilden har inte med texten att göra.

DEBATT. Jag står vid sidan om sängen, jag vet att snart så är det nära. Dina anhöriga har precis fått samtalet så de är på väg. De är snart här med oss.

Jag håller din hand och pratar för att visa att jag är här. Du får fler och fler andningsuppehåll. Du tittar på mig och sedan tar du ditt sista andetag.

Jag klappar dig på håret och känner en sådan sorg att du nu inte finns – men jag är på jobbet så jag måste hålla igen. Jag går ut pratar med mina kollegor, sedan går vi in tillsammans gör i ordning dig så att du blir fin till dina anhöriga är på plats.

Vi lägger en blomma och tänder ett ljus på ditt bord. Dina anhöriga är här nu, vi möter upp dem och visar in dem där du ligger. Det ser ut som du sover.

Dina anhöriga gråter, vi är där och stöttar. Mina tårar vill bara spruta ut men jag håller igen. Men tårarna finns där och det rinner sakta en ner från min kind, jag torkar av den och pratar med dina anhöriga.

När de är redo lämnar jag rummet. Med tårarna i halsen måste jag vidare för att jobba med de andra. Under de anhörigas besök har någon av de äldre ramlat och mina kollegor behöver hjälp. Personen har slagit i huvudet så att det blöder.

Vi försöker stoppa blodflödet och ser efter så att det inte finns fler skador. Vi upptäcker inga och hjälper dig upp. Såret i huvudet behöver sys.

Det ringer på min telefon och jag svarar, det är någon som behöver min hjälp med att gå på toaletten. jag kommer dit, hjälper och direkt efter ringer det igen det är någon som vill att jag kommer in på rummet, personen är orolig. Den personen har inte sett någon personal på länge och vill att jag sitter där och pratar ett tag.

Det börjar bli dags för att ge medicin och fixa de flesta till natten. Telefonen ringer, ett akutlarm. Det betyder att vi snabbt måste till rummet som det ringer ifrån. Jag kommer dit men som tur är var det ett falsklarm. Jag går tillbaka där vi var innan och fixar det sista.

Städar undan i rummen. Städar och tvättar av de allmänna utrymmena, tvätta av våra hjälpmedel, in i tvätten med de hjälpmedel som vi använde till personen som ramlat som det kom blod på. Lämnar sista disken i köket.

Tio min kvar sedan slutar jag för kvällen.

Då ringer det på telefonen, någon har kräkts i sängen. Jag går dit, torkar upp, bäddar rent och tvättar av personen. Nu är det 15 minuter sedan jag skulle ha slutat.

Kommer till rapportrummet, rapporterar och måste dokumentera det som hänt under dagen, under mitt arbetspass för att sedan gå hem 35 minuter senare.

Jag kommer hem till min familj, pussar mina barn, min sambo och säger att jag behöver en rejäl kram. Mina tankar snurrar nu runt: Glömde jag ge någon medicin, glömde jag meddela något till mina kollegor – men framförallt går mina tankar denna kväll till den person jag inte kommer få se mitt nästa arbetspass.

Detta är ett arbetspass för en undersköterska. En undersköterska som anses vara värd en minimilön på 20 500 kronor i månaden innan skatt. En undersköterska som får jobba helger, kvällar och nätter och alla storhelger.

Vi får inte betalt en röd dag om vi inte är på arbetet – och har absolut inga andra förmåner. Jo jag glömde, vi får ju OB-tillägg – men vad är det när du missar en ledig dag med familjen.

Skulle vi välja att byta yrke men fortsätta att jobba på samma arbetsplats med något administrativt så hade vi plussat på våra månadslöner, fått ledigt under storhelger och röda dagar med betalt!

Så varför är det brist på personal inom sjukvården och varför stannar vi som finns kvar?

Vem är det som bestämmer om vilket jobb som är viktigast? Eller vad som är mest värt att lägga pengar på?

Malin Nilsson

Undersköterska på Gustavsgården i Gustavsberg

Texten har tidigare varit publicerad på skribentens Facebook-sida

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM