Debatt

Vi måste värna friheten att häda

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Debattören: Troende måste tolerera att deras religioner kränks

Alla tycker att protester är coolt tills det drabbar något de själva bryr dig om. Satir är super tills din trosinriktning får sin egen ”Life of Brian”.

Jag fattar mig kort: rätten att häda är absolut. Rättigheten att kränka Gud, Jesus, Muhammad, Buddha, Krishna, Xenu, et cetera, är absolut. Inga men. Inga om. Inga kanske. Inget mumlande om att blasfemisk konst ska ha hög verkshöjd för att förtjäna försvar. Inga mer eller mindre explicita anklagelser om rasism. En rasist kan häda, men hädelse i sig är inte rasistisk. Håller du inte med om det är nog inte demokrati styrelseskicket för just dig. Tack för mig.

Okej, jag ljög. Jag ska lägga ut texten mer. Att häda är att kritisera – eller om man vill håna, kränka, förlöjliga – en religion och dess symboler. Den friheten är nu under attack. I många delar av världen finns den inte alls, där är det religionens män som med järnhand dikterar rimligt och orimligt. Här, i det sekulära demokratiska samhället är det inte så. Män med vapen håller dock inte med om att det är bra utan terroriserar dem som de anser vanvördar deras tro.

I chockvågorna av den planerade massakern på Jyllands-Posten och de utförda morden i Köpenhamn och Paris, för att ta tre exempel, höjs röster för att rättigheten att häda kanske inte är så nödvändig trots allt. Vad ska vi ha den till? Folk blir ledsna. Om du ritar en blyertsteckning som gör att någon vill döda dig, så kanske du ändå har dig själv att skylla? Kan inte konstnärer, satiriker och, tja, alla bara avstå?

Att många framsteg i civilisation har gjorts av människor som inte tagit hänsyn till andra människors känslor, viftas irriterat bort. Istället flyttar religiösa lobbyorganisationer fram sina positioner, vanligtvis vettiga debattörer skriver brasklappar om kass konst som vi ”tyvärr måste försvara”, och hädelse börjar sakta men säkert bli en synonym för rasism. Mullret om blasfemilagar anas mer än hörs. Men det finns där. Och det är i det långa loppet värre än den oerhört låga risken att dö i en terrorattack.

För så här är det: alla tycker att protester är coolt tills det drabbar något de själva bryr sig om. Femen är fräna tills de stövlar in och visar brösten på just din heliga mark. Satir är super tills din trosinriktning får sin egen ”Life of Brian”.

Och det är helt okej – du får bli sårad, ledsen, råjävla rasande förbannad och hytta med näven mot tv:n. Du kan säga emot, ta debatten. Men det är ungefär allt du kan göra med hedern i behåll.

Att kräva att någon annan inte ska kritisera en världsreligion för att du blir upprörd, det kan du inte göra. Det får de troende tugga i sig. Ändå har samtidens samtal blivit så skevt att upproret mot demokratins diet tar sig allt mer bisarra uttryck. Som till exempel i söndags då troende teologen Ann Heberlein i SVT:s ”Agenda” undrade om inte Lars Vilks ”löjliga provokationer” ändå kostat samhället tillräckligt vid det här laget.

Var hamnar vi om vi fullföljer Heberleins resonemang? Vi landar först i god ton-samhället där alla tår ska aktas för att trampas på. Därefter i blasfemilagstiftning. Vi behöver inte flytta oss särskilt långt för att se hur utvecklande det är. Det räcker med EU-landet Polen, där musikern Adam ”Nergal” Darski 2010 riskerade två års fängelse för att ha rivit sönder en Bibel på scen. Han frikändes. Men vad tror ni sådana lagar, sådana tankar, skapar för självcensur?

Vill vi ha det så?

Jag vill bo i ett land där Elisabeth Ohlson Wallin får producera sina hädiska fotografier. Jag vill bo i ett land där rockband i direkt opposition till kyrkan får såväl vinna Grammisar som väljas in i Swedish music hall of fame. Men jag vill inte bo i ett land där en blyertsteckning av en hund med turban resulterar i att människor skräms eller lagstiftas till tystnad. Eller mördas.

Christoffer Röstlund Jonsson

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Yttrandefrihet

ÄMNEN I ARTIKELN

Yttrandefrihet