ÅSIKT

Jag bor i förorten – men vägrar vara ert offer

Debattören: I politikernas och mediernas värld är vi antigen kriminella eller livrädda

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: SVT, PRIVAT
Jag är inte rädd i det område jag bor. Jag är inte rädd för mina grannar. Jag är inte rädd för att gå ensam hem om natten. Det enda som gör mig rädd är att jag används i ett spel som jag aldrig gått med på att spela, skriver Moa Lindqvist i Gottsunda.
DEBATT

DEBATT. För snart fyra år sedan flyttade jag och min familj från ett av Uppsalas mer välbärgade områden till det område som nyligen klassades som ”särskilt utsatt”: Gottsunda.

”Varför?”, undrade en del. Ja, varför flyttade jag inte med min växande familj till en stor villa med häckar och swimmingpool i något fint område? Nej, det var inte för att jag ville genomföra något socialt experiment på min familj – anledningen var ganska enkel:

Vi fann ett hus som vi gillade – och som vi hade råd med.

Redan efter några veckor hade vi blivit välkomnade hundra gånger om av grannar som bor i husen intill.

Ganska snart kunde jag namnen på de barn som oftast leker på gårdarna runtomkring. Ganska snart hade jag ropat på dem att sätta på sig cykelhjälmar, klättra ned från tvättstugans tak och plåstrat om knän.

Ganska snart hade mina grannar släppt allt de hade i händerna och letat efter mina egna barn när de bestämt sig för att vandra iväg mot okända mål. Ganska snart hade vi boat in oss och kommit att älska vårt hem i det område som aldrig får annat än negativa rubriker.

För en vecka sedan sände ”SVT Opinion live” från Uppsala med anledning av oroligheterna i Gottsunda och i Uppsala den senaste tiden. Jag satt i publiken och fick bita mig i tungan ett flertal gånger. Eftersom jag inte riktigt kunde finna orden då vill jag nu försöka formulera den irritation jag kände under tv-sändningen – och har känt många gånger angående rapporteringen om mina hemkvarter.

En vanligt förekommande rubrik handlar om oss kvinnor i förorten. I media och i flera partiers valhetsande basuneras det nu ut – vi kvinnor i förorten är rädda. Vettskrämda faktiskt. Vi vågar inte gå ut när det är mörkt, springer från bussen när vi ska hem och blir ständigt tafsade på.

Vi går alltid med nedsänkt blick med nycklarna som vapen knutna i händerna och vågar inte hälsa på någon av rädsla för att det ska tolkas som sexuella inviter.

Detta är bilden som målas upp. Överallt. Och jag känner inte igen något av det där. Alls. Och jag bor här. I mitt område hälsar vi på varandra, ser efter varandra och räds absolut inte någon ögonkontakt.

Inte ens mitt i natten när jag kliver av på busshållplatsen på den mest ökända gatan i området är jag det minsta rädd.

Och jag vägrar låta media och populistiska partier utnyttja mig och min röst till ett ändamål som i mina ögon är helt snedvridet, endast för att jag råkar vara en kvinna i en förort.

Självklart ska vi ta otryggheten och rädslan tas på allvar från de kvinnor som känner så. Och självklart finns det en anledning till att vårt område klassats som just ”särskilt utsatt”.

Jag säger inte att det inte finns några problem här. Det finns cirka 160 problem, 160 individer som är involverade i grov brottslighet. Men vi är nästan 10 000 personer som bor här. En liten del av oss är alltså kriminella, en liten del av oss är otrygga, men de allra flesta jobbar, tar hand om sina barn och grillar på fredagar. Som i vilken annan stadsdel som helst.

Det som skiljer vår stadsdel från många andra är att medelinkomsten är sämre, boendestandarden är lägre, den psykiska hälsan är sämre och förtroendet för rättssamhället är mindre. Detta är verkligt allvarliga problem.

Men i stället för att ta dessa problem på allvar och lyssna på dem som lever i den verkligheten gapas det bara om hur många bilar som brinner, skott som avlossas och hur de flesta lever i skräck.

Snacka om att passivisera alla oss som bor här. Vi är antingen kriminella eller offer. Och lämpligast brukar vara att måla ut män som förövare och kvinnor som försvarslösa. I förorten finns det tydligen inga andra.

Det finns inga som går till biblioteket, engagerar sig i Gottsunda dans och teater, spelar musik och fotboll, stöttar barn och unga. Vi blir bara ytterligare en bricka i ett spel om röstantal. Och samtidigt ökar polariseringen och klassklyftorna.

Generaliseringar blir vedertagna sanningar – men läser vi mellan raderna är det tydligaste beskedet: ”Vi struntar i er”.  

Om ni nu vill använda oss i era brandtal – använd oss! Inte er egen bild av oss som för tillfället råkar passar era ändamål.

Kom hit, våga se hela bilden. Handlar inte medierapportering om att beskriva verkligheten som den är?  Handlar inte politik om att ta verkligheten på allvar och att sedan våga försöka göra den bättre?

Jag är inte rädd i det område jag bor. Jag är inte rädd för mina grannar. Jag är inte rädd för att gå ensam hem om natten. Det enda som gör mig rädd är att jag används i ett spel som jag aldrig gått med på att spela.


Moa Lindqvist, har en masterexamen i retorik, fyra barn och bor i Gottsunda


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Höj din röst – filma och skicka in din viktigaste valfråga 00:28
ARTIKELN HANDLAR OM

Valet 2018

Gottsunda

Medier

Politik