ÅSIKT

Hur mycket frihet är vi redo att offra?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Var inte naiva om vad en restriktiv flyktingpolitik kan kosta

Foto: Mikael Gustavsen
Mattias Svensson, liberal debattör.

DEBATT. Migrationsuppgörelsen mellan sex riksdagspartier här om veckan blev en comeback för Alliansen som politisk kraft. På tre områden – arbetsmarknad, bostäder och välfärd – som tidigare varit låsta och där regeringen Löfven med stöd av Vänsterpartiet ofta valt att gå i motsatt riktning, sker i och med uppgörelsen nödvändiga, om än otillräckliga, förändringar i rätt riktning. Trösklarna till arbetsmarknaden sänks, ersättningsystemen ses över och det blir lättare att bygga. Reformer som gynnar både svenskar och nytillkomna.

Men en del borgerliga opinionsröster har varit närmast indignerade över att inte all energi lagts på omedelbara och restriktiva åtgärder. Det krävs svenska gränskontroller och en anpassning till andra länders asylpolitik. Alla som inte ställer upp på detta avfärdas som naiva.

Sällan diskuteras mer i detalj vad som följer av en mer restriktiv politik. De som efterfrågar svenska gränskontroller har knappast redogjort för vad det skulle innebära för näringsliv och pendlare om Öresundsbron korkades igen. Eller om det verkligen är bättre att vid gränsen registrera varje nyanländ flykting än att poliser finns tillgängliga vid inbrott eller stölder.

Och vilka länders asylpolitik är det vi avundas? En del debattörer har hyllat Australien för att de numera avvisar flyktingbåtar och internerar asylsökande i läger på öar skilda från fastlandet. Sant är att detta minskat drunkningsolyckorna radikalt.

Men Australien lägger enorma kostnader på att inte hjälpa människor. I runda tal 25 miljarder kronor årligen för att hålla båtflyktingar i läger på öar som Nauru. Kostnaden per boende överstiger tre miljoner kronor per år.

Den humanitära situationen är trots kostnaderna så desperat att regeringen försöker mörka den med allt mer repressiva åtgärder. Journalister är i praktiken förhindrade att besöka öar med flyktingläger. Läkare och sjuksköterskor hotas efter en ny lag i somras med upp till två års fängelse om de berättar för utomstående, inklusive journalister, om tillståndet i lägren.

Att grundläggande friheter och rättsstatens gränser naggas i kanten förekommer även i Europa. I Storbritannien kan en hyresvärd som hyr ut till någon utan uppehållstillstånd få upp till fem års fängelse. I Norge konstaterar Sigmund Mohn vid Oslo Universitet att polisen etablerat ett angiverisystem där även kriminellt belastade personer utnyttjas som spioner för att komma åt människor utan uppehållstillstånd. Arbetssätt som tidigare reserverats för organiserad brottslighet och hot mot rikets säkerhet.

Lägg till detta hur EU för att undvika att flyktingar tar sig hit agerar tillmötesgående mot auktoritära regimer, och ser mellan fingrarna på brutala metoder, inskränkt pressfrihet och förföljelse av minoriteter. Idag är det tydligast gentemot Erdogans Turkiet, men Italien samarbetade tidigare med Gaddafis regim i Libyen.

Med hårt ansträngt flyktingmottagande och fler människor på väg kan även restriktiva åtgärder behöva övervägas, också i ett land med ambitionen att vara öppet för människor på flykt. Men låt oss inte vara naiva inför att en sådan politik har ett högre pris än vad dess förespråkare vanligen gör gällande. Den medför betydande offentliga kostnader, leder till att friheter inskränks och att auktoritära regimer stryks medhårs, en politik som förvärrar de problem som gör att människor i första läget behöver fly.

Allt detta talar för att så långt som möjligt arbeta med reformer som ökar Sveriges mottagandekapacitet, den väg som migrationsuppgörelsen anträtt.

Mattias Svensson

Liberal debattör och författare

ARTIKELN HANDLAR OM