ÅSIKT

Stå inte i vägen för MIN semester!

Foto: SVÅRT ATT VARA ALLA TILL LAGS Ju äldre människor, desto mer neuros vid semestrarna. Att resa med barn är enkelt, tonåringar svårare och vuxna kan vara riktigt tufft. Jag kommer tillbaka till jobbet mindre utvilad och mer frustrerad än jag borde vara, skriver Elisabet Näslund, en typisk semesterfirare, som här tar en fikapaus med döttrarna Lotta och Molly.
DEBATT

Sverige stänger butiken. Nu ska vi trängas på flygplanet till Kanarieöarna eller vid sjön på campingplatsen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men vad har vi för förväntningar på vår semester egentligen?

Varför reser vi överhuvudtaget?

I dag startar Aftonbladets debattserie Den svenska turisten.

Först ut är Elisabet Näslund som skriver om stress och tjocka släkten i stället för vila och avkoppling.

Vem bestämmer vad vi gör på semestern? Ja, inte är det jag. Inte min man heller, eller någon annan i familjen. I stället studsar vi som ödets lekbollar Sverige runt för att hinna med att besöka så många som möjligt under en alldeles för kort semestermånad. Familj och vänner bjuder in och vi har svårt att säga nej. Trots att det innebär att vi får pussla med tider och schemalägga varenda dag – långt ifrån den långa, lata semestermånad jag fantiserar om.

Dålig planering? Knappast.

Vi bestämde redan i fjol att vi skulle vara hemma och ägna oss åt att rensa upp i den djungelliknande grönska vi kallar trädgård.

Så ringer mamma och vill att vi ska komma upp till hennes sommarstuga i Ångermanland. Där var vi inte förra året – det dåliga samvetet slår till som en Ingo-knockout. Och maken, och därmed också vi, kopplar inte av så bra någon annanstans som på landet i Sörmland, hans sommarparadis. Själv längtar jag alltid tillbaka till hemlandskapet Hälsingland. Ska vi åka till Sörmland ska vi jäklar anamma dra åt Hälsingland också.

Semesterstressen ökar när goda vännerna med jämnåriga barn hyr ett hus på västkusten och bjuder in oss. Gud så mysigt. Räktrålare, saltvatten. Klart vi tackar ja. Fast det krockar ju med Patti Smith-konserten, nja, men klart jag stiger upp i gryningen så att vi kommer i väg tidigt så vi hinner vara där några dagar i alla fall.

Okej, vi schemalägger semestern. Egentligen är vi ju aktiva människor som blir uttråkade av att bara vara på tomten, intalar vi oss. Väl på resande fot dyker nästa maktkamp upp: den om aktiviteter. Vad gör folk hela dagarna på semestern?

Yngsta dottern har en sund inställning, hon är lika överlycklig vare sig hon är hos mormor – vilken treåring vill inte diska utomhus? – eller hos farföräldrarna som bygger kojor och spikar upp gungor. (Överhuvudtaget är det enligt min erfarenhet inget problem med barn på semesterresor: får de bara lagom doser uppmärksamhet, föda och aktiviteter är de idealiska reskamrater.

Tonåringar, däremot, är värre, i alla fall om de är asfaltblommor som mina. När de färdas längre än två mil bort från polarna börjar de gny. Har sedan mobiltelefonen dålig täckning i exilen är botten nådd.)

Semesterkompabiliteten blir svårare när man är vuxen. Det är tuffa förhandlingar mellan mig och min älskade när jag föreslår kulturhistorisk utflykt, outlet eller sommarrea, istället för det betydligt vilsammare dricka-öl-och-snacka-med-kompisarna. Och när jag och tjejpolaren en sen fredag kväll gör en nulägesanalys av samtliga gemensamma skolkamrater döljer inte min annars väluppfostrade man hur påfrestande han tycker vi är.

Och inte blir det lättare när övriga familjemedlemmar, föräldrar och syskon, dyker upp på scenen. Kul att ses under avslappnade former? Absolut. Ända tills frukosten är avdukad och ett program för dagen ska arrangeras. Av ett sällskap järnviljor med olika åsikter om vad man gör en semesterdag på landet.

En minnesbild är en utflykt till Skuleberget i Ångermanland för att testa klätterväggen. Jag, maken, lillasystern och barnen drog iväg i två bilar. Hemmavid planerade mamman och mostern lilla surströmmingsskivan. En femmilsutflykt med gott om tid. Trodde vi.

Vi hade inte hunnit långt förrän syrran måste stanna för att handla något nödvändigt. Lite längre fram passerade vi ett tunnbrödsbageri. Klart vi måste ha bröd, både till surströmmingen och med oss hem. När vi kom fram till Skuleberget hade blodsockerhalten sjunkit till en skrämmande låg nivå: en fika var nödvändig. Under tiden vi styrkte oss hann klätterväggen stänga. Kontentan var en utflykt där vi inte hann med det egentliga utflyktsmålet.

Dessutom var vi sena till maten eftersom det tog längre tid att köra än vi trott och mamman hade hunnit bli lika sur som fisken innan vi kom fram.

Så vem bestämmer över vad jag gör på semestern? Ingen och alla. Olyckliga omständigheter som gör att vi måste vara just där just då. Därför missar jag saker jag verkligen skulle vilja uppleva.

Kommer tillbaka till jobbet mindre utvilad och mer frustrerad än jag borde vara. Ibland rejält på kant med någon familjemedlem, som man sedan måste ägna vintern åt att reparera relationen med.

Ungefär 47 veckor på året gör jag saker efter andras direktiv på jobbet. Är det någon gång jag borde få bestämma själv är det väl på semestern! I stället sitter jag här, precis inför semesterstarten, och stämmer av almanackan med familjen som vore vi logistikansvariga för Karl X Gustavs fälttåg över Bält. Skillnaden är att medan kungen ville erövra land, makt och ära är jag nöjd med ett stycke tid för mig själv och inflytande över hur den ska användas.

Elisabet Näslund (semesterfirare)