I EU har ingen hört talas om pappaledigt

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

1 av 3 | Foto: ERIK LUNTANG/EUP-IMAGES
Enda pappan i lekparken i Bryssel. När EU-politikern Carl Schlyter begärde pappaledigt förstod inte EU-byråkraterna vad han menade. Här sätter han fart på dottern Lavinias gunga medan sonen Anders tittar på.

Den som arbetar som EU-tjänsteman får en tidsresa tillbaka till 50-talets familjesyn på köpet, där pappan försörjer familjen och mamman tar hand om den. Arbetet att förändra detta måste byggas upp från grunden. För EU-anställda är pappaledigheten två dagar, tillräckligt för att se efter om mor och barn överlever förlossningen. En pågående reform ger framtida pappor tio dagar.

Mammaledighet finns det dock. Då min fru inte kunde utnyttja en av de månader hon hade rätt till bad vi att jag skulle få ta den. Detta inledde en kamp som pågick i månader.

Höjdare efter höjdare som jag pratade med inom apparaten kom med det klassiska byråkratisvaret: de sympatiserade med min begäran men sa samtidigt att det jag begärde var omöjligt. Det var det inte.

Till slut fick jag faktiskt min föräldraledighet, den förste pappan någonsin i EU-systemet, men pappamånad/föräldraledighet fick det inte heta. Den enda rätt pappan normalt har är obetald tjänstledighet, utan garanti att återfå samma arbetsuppgifter. Liknande dåliga villkor gäller alla anställda i Belgien.

Könsrollerna är stadigt förankrade i EU:s vardag. Fritidsavgiften drogs automatiskt från pappan, även om vi bett om motsatsen och den dag min tvåårige son kom till dagis i en regnrock med ett par blommor nedtill reagerade hela personalen på detta brott mot de manliga idealen.

Att kvinnor ammar är ett skäl jag hört för att motivera att pappor ska tillbringa sin tid med dokumenthögar och ångvältar istället för blöjbyten och lek.

Jag åkte i Bryssel buss varje dag till mammans jobb, denna lilla amningstur visade sig vara så märkvärdig att damerna på bussen efter en vecka inte kunde hålla sig ”Ja, vi måste fråga, vi är oroliga, hur mår mamman egentligen?” Svaret: ”Tack utmärkt, jag är bara pappaledig”, fick två effekter.

För det första ett ökat ordförråd för samtliga damer när ordet ”pappaledig” sjönk in. För det andra påbörjades en debatt om varför pappaledighet inte fanns. Det otänkbara var plötsligt logiskt.

I Sverige frågar ingen längre hur mamman mår om en man ses med barn på bussen dagtid. Men det finns fler segrar kvar att vinna. Vi har kommit längre än EU-byråkratin, men det räcker inte. Fortfarande efter 30 år av generell föräldraförsäkring är det bara 16 procent av ledigheten som tas ut av männen.

Jag tror att pappa, mamma, barn och samhälle alla skulle berikas och bli humanare om pappor tog större ansvar. När man är hemma med barn är det en utmärkt träning i att sätta en annan människas behov i centrum, det är en kunskap för livet. Vi lever alla i ett fattigt samhälle om bara halva befolkningen får uppleva detta.

Jag läste i en bilaga till rapporten ”En jämställd föräldraförsäkring?” att arbetsgivarna har rätt då de tror att kvinnor är frånvarande från arbetet under längre perioder än männen i samband med barns födelse och uppväxt. Detta ger arbetsgivarna möjlighet att tänka i diskrimineringsbanor, att sortera in kvinnor och män i olika arbetsuppgifter.

Rapporten drar slutsatsen att det inte går att bryta endera fördelningen, föräldraledigheten eller yrkesfördelningen, utan att samtidigt bryta den andra.

Fler pappamånader skulle kunna bidra till lösningen på två problem, både minska diskrimineringen av kvinnor i fertil ålder på arbetsmarknaden och samtidigt öka barnens möjligheter att umgås med båda föräldrarna. Det skulle vara en kostnad för staten men en investering för en rikare framtid.

Det är ganska nyttigt att som man komma från ett system som det svenska, där männen inte anses som särskilt jämställda, till en EU-byråkrati där jämställdheten är en helt främmande fågel.

Jag vill inte att samhället ska styra över familjers fria val av hur de vill leva, men de normer som finns och den arbetsmarknad vi lever i styr tyvärr våra liv och minskar föräldrarnas fria val. Fler pappamånader kan nog vara ett led i en förändring som i framtiden ger oss alla större frihet, en reform som en dag förhoppningsvis gjort sig själv onödig, både här hemma och i andra länder.

Carl Schlyter (tvåbarnsfar och första namn på miljöpartiets lista till EU-parlamentet)

Publicerad: