ÅSIKT

”Asks förslag slår mot de som redan ligger”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Fryshusets vd Anders Carlberg om förslaget om att föräldrar ska betala för barnens brott

Jag förstår Beatrice Asks frustration när hon ser hur lite koll tonårsföräldrar har på sina barn. Det gäller inte bara i förorterna där det brunnit de senaste månaderna. Föräldrafria fester som går snett i välbärgade områden är mer vanliga än vad folk tror.

Jag känner Beatrice Ask sedan många år. Bland annat var vi samtidigt valda som politiker i Stockholm Citys polismästardistrikt. Hon är en engagerad, påläst och definitivt inte en reaktionär bakåtsträvare, men jag ser hennes senaste förslag som ett slag i luften, eller i värsta fall en ytterligare pålaga på familjer som av olika skäl har svårt att klara sin föräldraroll.

Att vara tonårsförälder är inte lätt för någon. Ungdomar måste frigöra sig från sina föräldrar. När jag var ung gick 85 procent av svenska folket ut och arbetade efter åttonde klass. 15 procent gick till vidare studier. Då var det ett stort steg ut i vuxenvärlden. En början på en yrkeskarriär. Man räknades och var behövd. I dag har ungdomstiden förlängts med 10 år.

När man tar steget ut från föräldrarnas kontroll finns det oftast inga andra vuxna som tar vid. I det gamla samhället fanns mor- och föräldrarna som viktiga förebilder. I dag bor de äldre oftast på andra platser än vad barnbarnen bor.

När jag var ung kunde jag en lördagkväll välja på ett 20-tal ungdomsdanser. I dag finns knappt ett enda permanent nöjesställe för ungdomar mellan 15 och 18 år någonstans i Sverige. En fredag- eller lördagkväll hänvisas ungdomar oftast till gator, torg, parker och centrumanläggningar.

Det gemensamma för dessa platser är att sällan någon vuxen finns i närheten och att de mest destruktiva elementen tar befälet. Det gäller ofta också föräldrafria fester i de välbärgade områdena. Mig veterligt finns det inte något parti som inför valet tagit upp detta förhållande i sina program. Vore det inte rimligt att det fanns spännande nöjesverksamheter varje helgkväll i alla Sveriges kommuner.

10 procent av Sveriges ungdomar kommer aldrig in i samhället. Det slog redan maktutredningen fast 1985. Nationalekonomen Ingvar Nilsson har i sitt socioekonomiska bokslut slagit fast det kostar samhället 180 miljarder varje år. Och det verkar som statistiken ser likadan ut antingen det är Leksand eller Rosengård man tittar på.

De flesta av dessa ungdomar kommer från den grupp barn och ungdomar som har en eller två föräldrar som missbrukar alkohol, narkotika eller tabletter. Vi talar här om var femte barn i Sverige. 400 000 barn. Sex barn i varje klass. Nästan alla som sitter i våra fängelser har den här bakgrunden. Mig veterligt finns det inget parti som försökt formulera förslag som möter denna verklighet.

I de så kallade invandrartäta förorterna finns ytterliga svårigheter för föräldrar, som har haft svårt att lära sig vårt språk och förstå vad som gäller i vårt gemensamma samhälle.

Regeringens förslag att bötfälla föräldrarna kommer att främst drabba de som redan har svårt att klara av sina liv. Säkert kommer några föräldrar på Lidingö och i Vellinge också att debiteras maxbeloppet 8 000 kronor som föreslagit, men jag tror att de tar bötesbeloppet med en klackspark.

Men det gör inte den ensamstående mamman eller den deprimerade arbetslöse pappan som försöker dämpa sin ångest med för många glas. Det finns många bra projekt som arbetar med den här verkligheten. En del av dem finns på Fryshuset.

När skall de politiska partierna ta denna verklighet på allvar och formulera politiska alternativ?

Anders Carlberg