ÅSIKT

Jo, män har kollektivt ansvar för övergreppen

Debattörerna: Det räcker inte att ställa enskilda män vid skampålen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Alessandro Guerriero
Att ett 30-tal män fått lämna sina jobb är inte ens en promille av alla tusentals berättelser om övergrepp som kom fram under metoo-uppropet i höstas, skriver debattörerna.
DEBATT

DEBATT. #metoo-uppropen pekar ut män som grupp. Män som förövare. De anklagas för sexuella trakasserier och ofredanden av olika slag, även våldtäkter. Vågen av berättelser under #metoo kretsar kring maktrelationer och patriarkala strukturer; män som kränker kvinnors kroppsliga integritet och som skyddas av andra män.

Perspektivförskjutningen i debatten från kvinnliga offer till manliga förövare föder motstånd, vilket var väntat. Att betrakta män som en kategori är nämligen en förbjuden handling. Det visar forskningen.

När vi närläst #metoo-debatten ser vi att historien upprepar sig. Kvinnor betraktas som en grupp, där vem som helst kan drabbas av sexualiserat våld. Däremot anses det fel, rentav farligt, att betrakta alla män som potentiella förövare. Sexuella trakasserier och övergrepp utövas enbart av ett fåtal enskilda män, är tanken. Eller med journalisten Elisabet Höglund i Expressen (17/10), som fördömer ”alla män som går över gränsen” men uppmanar kvinnor att ”inte se en potentiell våldtäktsman i varje karl”. De grövsta exemplen får bära hundhuvudet för hela skalan av sexuella ofredanden.

Om vi tar Höglund på orden. Hur ska dessa fördömanden ta sig uttryck? Var ska gränsen dras och av vem? Vad ska vi göra med den sexualiserade kulturen?

En manöver för att avbörda män ansvar som grupp är att säga att också kvinnor är förövare. Inte bara det, kvinnor kan även använda sex för att tillskansa förmåner, enligt historieprofessor Yvonne Maria Werner (SvD 31/12). Nu är det få kvinnor som trakasserar män, men givetvis är det också oacceptabelt. Frågan vi ställer oss är hur kvinnors sexuella trakasserier kan användas som argument mot att män ska stå till svars för sina handlingar.

Ytterligare en äreräddning av män siktar in sig på att de utsätts för drev. Anders Q. Björkman (SvD 26/11) varnar för en ”lynchjustitius” på sociala medier: ”Digital uthängning innebär att människor får löpa gatlopp inför allmänheten istället för att prövas av en domstol”. Män som tvingats avgå under #metoo har en sak gemensamt, summerar Jan Guillou (AB 10/12) . ”Ingen av dem har befunnits skyldig i domstol för vare sig sexuella trakasserier eller annat. De har alla dömts av en kombination av nätskvaller och journalistik. Alltså lynchats”.

Det är starka ord. Kvinnorna i #metoo påstås ha tagit till metoder som måste fördömas.

Visst, ett trettiotal män har fått lämna sina anställningar, men det är inte ens en promille av de mer än hundratusen kvinnor som trätt fram och som i flera fall vittnat om mer än en förövare.

Det kan knappast kallas korståg, särskilt som det främst är medierna som stått för berättelserna om förövarna. Problemet (om)formuleras här i termer av hämndlystna kvinnor som inte accepterar rättsstaten utan löper amok på sociala medier.

Alla som följt debatten vet att uppropen är en följd av att rättssystemet inte levererar. Ändå har lagstiftning blivit den mest omhuldade lösningen.

Ett bättre fungerande rättsväsende ska ge kvinnor upprättelse och män tydliga regler att förhålla sig till. Den linjen förordas, föga förvånande, av Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet, som i första hand vill ”ingjuta mod hos unga kvinnor att reagera och i förekommande fall anmäla övergrepp”. Är övergreppen inte åtalbara bör man rikta in sig på att skapa bättre ”umgängesformer” (Advokaten 8/2017).

Även statsminister Stefan Löfven och andra politiker uppmanar kvinnor att polisanmäla. Än en gång läggs ett särskilt ansvar på kvinnor.

Kvinnors berättelser föreslås i första hand prövas i domstol. Men Rätten utkräver enbart ansvar av individer. Dessutom innebär rättssäkerhet för män inte automatiskt trygghet och säkerhet för kvinnor. För hur ska de sexuella ofredanden hanteras som inte kan avgöras i domstol? Om svaret på #metoo hänskjuts till rättssalen riskerar den centrala frågan om maktstrukturer att dribblas bort. Vi är tillbaka i det grundläggande motståndet: Inte alla män, bara vissa rötägg – och de ska straffas.

Det är ingen konstruktiv strategi, menar vi, att nöja sig med att ställa enskilda män vid skampålen. När #metoo politiseras och konkretiseras behöver förändringsarbetet fokuseras på ett betydligt större sammanhang: den könade maktordningen, manliga normer och innebörden i brödraskap.

Uppdelningen av män i ett fåtal ”onda” och merparten ”goda” utgör ett fundament i den patriarkala samhällsordningen. Så länge den får dominera är mäns sexualiserade makt ohotad. Kvinnorna i #metoo synliggör en tystnadskultur som gynnar män och missgynnar kvinnor. Att bringa denna väl cementerade maktordning på fall är utsiktslöst utan att män tar ett kollektivt ansvar. Vi vill se en politisering, inte en juridifiering, av #metoo.


Maud Eduards, professor emeritus i statsvetenskap
Carin Holmberg, filosofie doktor i sociologi


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM

MeToo