ÅSIKT

Tvångsterapi av sexbrottslingar fungerar inte

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Jag förstår till fullo frustrationen som både Börge Hellström och Anders Roslund hyser angående sexualbrottslingar och deras beteende.

Som nära anhörig till barn som utsattes för grova sexualbrott under flera år – vet jag hur framför allt offren kan må och i någon mån även förövaren. Men när Börge och Anders skriker på obligatorisk vård för dessa brottslingar blir jag skrämd. Inte för att jag inte tycker att de borde få den, utan för att jag vet att ingen – vare sig offer eller förövare – blir hjälpta av terapi under tvång. Man måste själv vilja för att bli hjälpt och för att kunna det fordras från förövarens sida ett erkännande. Först då är det möjligt att påbörja en terapi, och vi vet att de flesta sexbrottslingar nekar om de inte tas på bar gärning och det görs nästan aldrig.

För offrens del är det viktigast att de blir trodda – först då kan de börja bearbeta sina känslor, och visst – ett erkännande från förövaren och ett förlåt hade gjort mycket för alla dem som under många år tvingas gå i behandling på grund av de svåra kränkningar som de utsatts för med alla skam-och skuldkänslor som följer.

Det finns dessutom undersökningar som visar att nästan alla sexualbrottslingar är beteendestörda, och den mesta expertisen är ense om att beteendestörningar inte är någon sjukdom och därför mycket sällan behandlingsbara.

Man har även gjort undersökningar, bland annat i Australien, där man följde sexualbrottslingar som fått behandling – obs! frivillig – under en sammanhängande period av 10 år. När man tittade på dem igen efter några år hade cirka 90 procent återfallit i sitt gamla beteende. De fortsatte alltså att förgripa sig på både kvinnor och barn precis som innan behandlingen påbörjades.

Därför, Börge och Anders, vill jag rikta en uppmaning om att inte ha en naiv övertro på vård av sexualbrottslingar.

Jag förstår visst att ni gärna vill tro att det finns bot – men precis som ni skriver så kommer inte heller en beteendestörd person att bry sig om eller ens tänka på straff när denne begår sin gärning. Däremot ska självfallet vård erbjudas – men nej till tvångsterapi! Det har inom psykiatrin såvitt jag vet ännu aldrig lyckats oavsett vilka skäl som ansetts utgöra behovet.

Vad det gäller lagstiftningen är den i första hand till för att skydda offren – inte gärningsmännen.

Eva-Britt Dahlström (Anhörig till barn som utsattes för sexualbrott och som fortfarande går i terapi)