Mitt julminne – att mamma blir slagen

Debattören: Det är nu vi måste våga bryta tystnaden

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Om ni ser något – våga fråga. Medicinen mot våld är att bryta tystnaden, skriver Myrra Franzén som återberättar en anonym källa som bevittnad våld under sin uppväxt.

Foto: GETTY

En anonym källa som bevittnat våld berättar sin historia för Se Barnens projektledare Myrra Franzén:


DEBATT. Jag minns att jag väldigt tidigt kände mig otrygg med pappa. Han var ofta hotfull och kontrollerande.

Våldet i vår familj var cykliskt. Spänningen byggdes upp under en period för att sedan leda till explosionsartat våld när vi minst anade det. Ett exempel på hur oförutsägbart det var visade sig när mamma hade vikt pappas kläder och lagt dem på hans säng istället för att lägga in dem i garderoben som hon brukade.

Det slutade med att pappa tog stryptag på mamma samtidigt som han upprepade att han skulle döda henne.

När jag blev äldre förstod jag bland annat genom Scott Allen Johnsons vidareutveckling av ”Walker Cycle Theory of Violenceatt cykliskt våld är vanligt i våldsamma relationer.

Den värsta perioden varade i fem år. Då kunde jag springa in om han ströp henne eller rev sönder hennes kläder. Ofta var det bara mina skrik som kunde få honom att sluta.

Hans beteende var som värst vid olika högtider – framförallt på julen. Jag minns särskilt julen då jag just fyllt elva år. Jag och mina småsyskon var utomhus och byggde en snölykta. Då hörde vi mamma skrika inifrån huset. Vi sprang snörvlandes in i huset och såg att hon var blodig i ansiktet. Han ströp henne och som vanligt försökte vi få bort hans händer. Han slutade ett tag. Sen skallade han henne.

Jag kände aldrig att mamma kunde försvara sig själv och tänkte att om jag inte är här kommer hon inte att klara sig. Efter våldet var mamma rädd och ville inte sova med pappa utan försökte gömma sig i mitt rum.

Varken jag eller mina syskon vågade släppa in henne. Vi visste att det skulle göra pappa arg och vi var rädda för effekterna. Därför övertalade vi henne att gå och lägga sig med honom, trots att hon var så rädd att hon skakade. 

Flera omkring oss visste vad som hände, men ingen gjorde något eller uppmärksammade vilken effekt våldet fick på oss barn. När pappa blev polisanmäld ställde polisen aldrig några frågor till mig eller mina syskon, trots att vi varit där hela tiden.

Efteråt har jag många gånger tänkt att det viktigaste för ett barn är att bli lyssnat på, men också att få höra av en vuxen att det inte är barnets fel att våld förekommer i familjen.

Nu engagerar jag mig som ambassadör för initiativet Se Barnen som är ett samarbete mellan Gålöstiftelsen, Ersta diakoni, Rädda Barnen, Ericastiftelsen, Brottsofferjouren, Sofia församling, Sveriges Psykologförbund, Stockholms domkyrkoförsamling, Karlstads pastorat och Somaya.

Vi sprider kunskap om barn som lever med våld i hemmet och en viktig fråga för oss är att bryta tystnaden kring våldet. Eftersom jag fortfarande är i behov av skydd och behöver vara anonym har jag berättat min historia för Myrra Franzén på Se Barnen och har gett henne rätten att föra min talan här i dag.

Vi vet att i Sverige har två barn i varje skolklass upplevt våld mot en närstående och vi vet att våldet ofta sker på en plats dit endast familjen eller släkten har tillträde. Inte nog med att våldet begås i miljöer som är privata till sin karaktär, det är dessutom vanligt att våldet omges av en tystnadskultur.

Den norske våldsforskaren Per Isdal menar att tystnadskulturen gör våldet osynligt och möjliggör att våldet omtolkas, bagatelliseras eller att ansvaret läggs hos någon annan än utövaren.

Enligt Isdal är medicinen mot våld därför att bryta tystnaden. Inför stundande juletider vill Se Barnen därför uppmana er som läser detta att våga bryta tystnaden. Om ni ser något - våga fråga!


Myrra Franzén, en förändrare från Gålöstiftelsen och jurist. Projektledare Se Barnen.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

LÄS OCKSÅ

DEBATT. Nej, inget barn ska behöva sova ute i jul

Publisert: