ÅSIKT

Ska vi som fött barn inte få vara sjuka?

Debattören: Knappast jämställt att kvinnor tvingas ta ut föräldradagar efter svåra förlossningar

Foto: Moa Almeräng
Maja Hurtigh, (här med sonen): ”Om kvinnor och män förväntas ta ut lika många föräldradagar, så anser jag att kvinnors rätt till sjukpenning efter förlossning borde vara en självklarhet. Annars är kvinnor återigen förlorarna, när samhället försöker tvinga kvinnor till att ta ut föräldrapenning under tiden de är svårt sjuka.”
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Tänk dig in i att du får en svår hjärnblödning. Mitt i natten kommer ambulansen och hämtar dig. Du har så svåra smärtor i huvudet att du kräks. På sjukhuset väntar ett operationsteam på dig och du blir snabbt undersökt och inrullad på operationsbordet.

Efter operationen blir du inlagd på intensivvård och du får stanna kvar på sjukhuset en vecka för ständiga kontroller. Parallellt med sjukhusvistelsen får du ett hjälplöst spädbarn i famnen och får höra att du inte kommer få bli sjukskriven.

När jag var gravid drabbades jag av havandeskapsförgiftning.

Havandeskapsförgiftning är i sig en inte helt ovanlig sjukdom, och oftast brukar det inte bli värre än att man känner sig ovanligt trött och får gå på extra kontroller på sjukhuset. Men tyvärr så utvecklades havandeskapsförgiftningen hos mig och situationen blev mycket allvarlig.

Natten mellan den 15 och 16 december 2014 – två veckor innan beräknat födelsedatum – så fick jag plötsligt en blixtrande huvudvärk och började kräkas. Vad som hände var att det så kallade HELLP-syndromet utvecklades.

Om HELLP-diagnosen utvecklas hos en patient så är det enda sättet att rädda mamman, från att dö, att få ut barnet så snabbt som möjligt. Som patient behövde jag därför snabbt bli snittad, eftersom mitt liv stod på spel. Har ni sett ”Down Town Abbey”-avsnittet där karaktären Sibbey dör? Det var den sjukdomen som drabbade mig.

Jag minns faktiskt inte så mycket mer än att jag hade fruktansvärt ont i huvudet och skrek genom ambulansfärden. Väl på sjukhuset väntade ett operationsteam på mig – med upp emot tio personer – som undersökte och rullade in mig direkt till operationsbordet. En timme efter första symptomet hemma var sonen ute och jag kommer ihåg att jag fick se honom.  Efter det är mitt första minne att jag vaknade upp på intensivvården, där jag var i ett och ett halvt dygn efter förlossningen. Totalt sett var jag inlagd på sjukhuset i sju dagar efter förlossningen.

Som jag förstod det i efterhand så handlade krissituationen bland annat om att min hjärna svullnade upp – där av huvudvärken. Hela förlossningsupplevelsen var förstås otroligt traumatisk. Jag har aldrig tidigare varit så sjuk som jag var då. Min son klarade sig, tack och lov, utan komplikationer.

Själv fick jag höra att jag kunde vänta mig att vara väldigt trött under en längre tid, men efter förlossningen fick jag aldrig någon förfrågan om att sjukskriva mig.

När jag frågade om sjukskrivning efteråt så svarade läkarna mig – i både Stockholm och Göteborg – att det var det här föräldrapenningen fanns till för.

Några månader efter förlossningen separerade jag och sonens pappa. Då blev jag dessutom ensamstående på heltid. Tröttheten jag drabbades av höll i sig i upp emot ett år. I början, efter förlossningen, kunde jag inte gå längre än ett kvarter innan jag inte orkade gå längre. Sedan grät jag för att jag inte visste hur jag skulle orka ta mig hem igen. Parallellt med detta så hade jag även – som föräldraledig – fullt ansvar för sonen, med alla känslor som dessutom tillkommer av att vara nybliven förälder.

Nu mår jag såklart mycket bättre, men vägen tillbaka har varit mycket ansträngande.

Jag tänker ofta på hur det hade kunnat hjälpa mig om jag hade fått sjukpenning i stället för att behöva ta föräldrapenningen direkt. När man är så sjuk att man har legat inför döden så är man såklart inte den bästa versionen av sig själv.

Om jag hade fått en sjukskrivning och sjukpenning istället för att vara tvungen att ta ut föräldrapenning direkt så hade det kunnat innebära mer tid för mig och min son att lära känna varandra, som friska. Det skulle tveklöst ha kunnat gynna kontakten mellan mig och min son. Som sjukskriven hade jag också exempelvis haft möjligheten att lämna över föräldradagar till en närstående, som parallellt hade kunnat hjälpa mig och sonen i början. Hade jag varit sjukskriven över en längre tid så hade jag också haft rätten till förskola på heltid, för min son.

I efterhand har jag förstått att en gravidförsäkring hade kunnat ge mig en slags ersättning – en försäkring jag inte hade. En tror väl aldrig riktigt att det är en själv som kommer vara den som kommer drabbas till att tillhöra statistiken över de som blir riktigt sjuka. Jag levde också i villfarelsen om att om något så allvarligt händer så kommer samhället att hjälpa en.

Det har tagit mig lång tid att kunna berätta det här – eftersom det varit svårt för mig rent känslomässigt – men jag tycker det är viktigt att frågan om förlossning, sjukpenning och föräldradagar blir belysta, nu när frågan om föräldrapenningen står på dagordningen.

Om kvinnor och män förväntas ta ut lika många föräldradagar, så anser jag att kvinnors rätt till sjukpenning efter förlossning borde vara en självklarhet.

Annars är kvinnor återigen förlorarna, när samhället försöker tvinga kvinnor till att ta ut föräldrapenning under tiden de är svårt sjuka, medan pappor istället kan glida in och ta ut extra semesterdagar mitt i sommaren i några år. Det kallar jag inte för varken ”jämställt” eller ”feministiskt”.

Maja Hurtigh


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.