ÅSIKT

Jag ser min mamma ligga blodig på golvet

Debattören: Minnena försvinner aldrig – samhället måste skydda barn från våld i hemmet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Thinkstock/Johnér
Debattören Lasse Evertsson skriver att minnen av våld hemma aldrig försvinner: ”Mammas ena öga tittar sorgset på mig och det är både tårar och blod i ögat. Pappa har som vanligt slagit mamma. Det här är en av många bilder mitt sinne spelar upp varje vecka.”
DEBATT

DEBATT. I natt såg jag min sönderslagna mamma liggandes blodig på golvet. Pappa har slängt en stor spegel över mamma. Det är spegeln mamma har fått av mormor och som hon är så glad över.

Jag sitter där vid mamma på golvet. Mammas ena öga tittar sorgset på mig och det är både tårar och blod i ögat. Pappa har som vanligt slagit mamma med sina stora knytnävar när han är på fyllan.

Det rinner blod från hennes mun och några tänder ligger lösa på hennes tunga. Jag är sex år gammal, och sticker in min lilla hand i hennes mun och tar bort tänderna så att hon inte ska sätta dem i halsen.

Jag vänder mig om och ser pappas fyllglansiga ögon, som tittar lite slött på mig. Jag springer in till min bror Kalle för att få hjälp att lyfta upp mamma, men han svarar inte. Han ligger under sängen och gömmer sig under sin filt och gråter.

Det här är en av många bilder mitt sinne spelar upp varje vecka. Jag ser dem om nätterna, flera dagar i veckan, år ut och år in. Mina föräldrar slogs mer eller mindre varje helg när jag var barn.

Fast jag bara var ett litet barn försökte jag stoppa våldsamheterna. Jag ville inte att mamma och pappa skulle skiljas åt. Jag älskade dem båda så innerligt. Nu är jag är snart 70 år gammal. Våldet har upphört och mina föräldrar har lämnat jordelivet, men ännu ekar våldets fasor i mig.

Utåt har jag levt ett gott liv, jag har arbetat och byggt ett tryggt hem med min fru och barn. Men minnena hemsöker mig ständigt och hindrar mig från att vara riktigt lycklig.

Ännu värre gick det för min älskade bror. Han tog till alkoholen och blev en del av gatans folk. Till slut tog alkoholen hans liv, alldeles för tidigt. Våldsamheterna vi hade som barn var mer än han kunde klara av.

För en tid sedan såg jag dokumentärfilmen ”Say Something”. Den handlar om Isabell, en tonårstjej som liksom min bror och jag är märkt av familjevåld. Det blev en smärtsam påminnelse om hur osynlig och bortglömd man har känt sig. För det syns inte på oss. Vi som har vuxit upp med våld i hemmet borde ha en liten bricka på jackan med texten ”Jag är en av oss”. Då kanske någon skulle fråga oss hur vi mår eller fråga oss om det elände vi varit med om.

Tänk om jag hade förmågan att gripa tag i mitt sinne med händerna och dra ur det från huvudet. Då kunde jag gå till våra politiker och spela upp scenerna och få dem att begripa vad våld i hemmet innebär för ett barn.

Då jag växte upp på 1950-talet fanns det ingen utomstående som hjälpte oss, ingen granne, ingen socialtjänst, ingen kvinnojour och ingen polis. Är det bättre idag? Kanske något, men fortfarande växer alldeles för många barn upp i samma osynliga helvete som jag.

Det bästa hade varit att ta bort pappa från oss, och det tror jag gäller alla barn som växer upp i våld. De som är våldsamma i hemmet inför sina barn borde få långa fängelsestraff.

Att barn får se sina familjemedlemmar dödas i krig är helt klart ett helvete. Att barn får se sina egna föräldrar döda eller skada varandra i sina egna hem är kanske ett ännu större helvete.


Lasse Evertsson


Fotnot: Dokumentären ”Say Something” visas i SVT2 i kväll klockan 22.45


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM