Vår tro kan ge oss hopp i coronatider

Debattören: En kris kan bli startpunkten för ett andligt sökande

Publicerad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Visst är det smärtsamt att föras till en punkt där man förlorar delar av sin kontroll. Vår tids rädsla för sjukdom och död bottnar i den smärtan. Men om den kris vi nu går igenom kan göra oss lite mer flerdimensionella i vårt tänkande, kan något viktigt vara vunnet i coronakrisens spår, skriver Olof Edsinger.
Foto: Getty
Visst är det smärtsamt att föras till en punkt där man förlorar delar av sin kontroll. Vår tids rädsla för sjukdom och död bottnar i den smärtan. Men om den kris vi nu går igenom kan göra oss lite mer flerdimensionella i vårt tänkande, kan något viktigt vara vunnet i coronakrisens spår, skriver Olof Edsinger.

DEBATT. I coronakrisens spår gungar marken under våra fötter. Sådant vi tidigare har haft vår trygghet i – hälsa, jobb, ekonomi, välfärdssystem – visar sig skörare än vi för några veckor sedan intalade oss.

Inte ens våra nära relationer är fredade, när regeringen uppmanar oss att hålla oss hemma och inte besöka äldre släktingar och vänner.

Förutom virusets effekter i olika delar av världen, fokuserar nyhetsrapporteringen på hur vi bäst kan hantera följdverkningarna av epidemin. Detta är både rätt och riktigt.

Men frågan är om det inte finns andra lärdomar av det som sker som kan visa sig minst lika angelägna. Vilket är det existentiella budskapet av krisen till oss svenskar?

Även här kan vi dra lärdomar av olika slag. Till exempel om hur ihåliga de argument som tidigare har använts i migrationsdebatten har visat sig vara. ”Mitt Europa bygger inte murar”, sa statsminister Stefan Löfven i sitt berömda tal från 2015. Men i coronaepidemins spår bygger vi murar inte bara mellan kontinenter – utan också mellan grannländer.

Talet om nationalstatens död visar sig på så sätt vara klart överdrivet. I tider av kris är det den nationella gemenskapen vi faller tillbaka på – inte den globala.

Och på samma sätt med våra prioriteringar i stort. Många politiker har säkert ångrat sin medverkan till de senaste decenniernas nedmontering av totalförsvaret. I denna ingick de flera hundra beredskapslager som fram till kalla krigets slut fanns utplacerade i Sverige.

”Just in time”-samhället må ha varit lockande för sin kostnadseffektivitet, men när krisen slår till står det sig slätt i mötet med verkligheten. Måtte vi ha lärt oss något av detta!

Men det finns ännu djupare lärdomar att dra av läget. Och här vill jag ta upp ett perspektiv som vi normalt skjuter åt sidan i det sekulariserade Sverige:

Coronakrisen säger något också om den andliga fattigdom som blivit följden av vår inomvärldslighet och utbredda individualism.

Det är inte någon nyhet att en kris kan bli en startpunkt för ett andligt sökande. Tolvstegsrörelsen, som med stor framgång fungerar som stöd för människor med missbruksproblematik, låter utgångspunkten för sitt arbete vara insikten
1. att man har problem som man inte kan bemästra och
2. att man i denna situation behöver hjälp av en högre makt.

Samma tänkande möter oss i religionens värld, den som religionsfilosofen Friedrich Schleiermacher definierade som ”känslan av absolut beroende”.

Eller med aposteln Jakobs – Jesu bror – ord i Nya testamentet: ”Ni som säger: ’I dag eller i morgon skall vi fara till den eller den staden och stanna där ett år och göra goda affärer’, ni vet inte hur ert liv blir i morgon. Ni är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Ni borde säga: ’Om Herren vill får vi leva och göra det eller det.’”

Minst sagt aktuella ord i coronatider!

Visst är det smärtsamt att föras till en punkt där man förlorar delar av sin kontroll. Vår tids rädsla för sjukdom och död bottnar i just denna smärta. Men om den kris som vi nu går igenom kan göra oss lite mer flerdimensionella i vårt tänkande, kan något viktigt vara vunnet även i coronakrisens spår.

I kyrkan gör vi oss i dessa dagar redo för att fira påsk. Det är en berättelse om Jesu lidande och död, som slutar med en förunderlig seger över det onda: En tom grav, och med den födelsen av vad som skulle bli världens största religiösa rörelse. Kanske kan även detta inge oss hopp i coronatider?


Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs fler artiklar i ämnet här

Publicerad:

LÄS VIDARE