ÅSIKT

Vården riskerar bli ett enda stort väntrum

Sjuksköterska: Patienten lämnas helt åt sitt öde – och vi bränner ut oss

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT, PRIVAT
När vården är så hårt pressad av långa vårdköer skickas patienten ofta hem för tidigt för att lösgöra vårdplatser. Väntrummen på akutmottagningarna fylls på i samma takt, skriver Milla Belkacem.
DEBATT

DEBATT. Sedan min mamma insjuknade har vi väntat i telefonköer och i vårdköer. I veckor har hon väntat på att få vård och rätt behandling. Efter otaliga intryckta tonval, meddelanden på röstbrevlådor och samtal med sjuksköterskor som lovar att ta vårt fall vidare, fick vi till slut en bokad telefontid med en läkare.

Tre timmar efter avtalad tid ringer läkaren upp. Och till svar får vi rådet att söka oss till akuten om situationen hemma blir ohållbar och att de hör av sig när det finns en plats ledig.

Det hinner gå flera vändor av skickade remisser och lång väntan innan min mamma ännu en gång tvingas åka in till akuten. För dålig för att vara kvar hemma. Läkarna konstaterar då akut njursvikt till följd av hennes grundproblematik som hon fortfarande väntar på utredning och behandling för. Något som kunnat undvikas om min mamma hade fått stanna kvar på sjukhuset under tiden remisserna skickas runt.

För mellan remisser, konsultärenden och hänvisningar står den som är sjuk oftast helt maktlös. Den sjuke lämnas helt åt sitt öde utan att en ansvarig läkare eller annan sjukvårdspersonal har uppsikt över situationen i väntan på rätt behandling.

Inte konstigt att akutmottagningarna svämmar över av människor vars oro och krämpor är så stora att de inte längre orkar vänta på att utredas och få vård.

Jag är själv utbildad sjuksköterska och barnmorska och har arbetat inom akutsjukvården i över tio år. Jag vet att vårdpersonalen gör sitt yttersta. Men när vården är så hårt pressad av långa vårdköer skickas patienten ofta hem för tidigt för att lösgöra vårdplatser.

Väntrummen på akutmottagningarna fylls på i samma takt med de patienter som tidigare skickats hem.

Den tänkta vårdgarantin, hur länge en person som längst ska få vänta på vård, blir snarare ett mått på hur snabbt och länge vårdpersonal orkar springa.

Vi inom vården har under lång tid larmat om att det är svårt att upprätthålla patientsäkerheten och att vi håller på att bli utbrända.

Innan vårdkrisen uppdagades var det få som lyssnade, i synnerhet till oss sjuksköterskor och barnmorskor. I stället går uppdraget att förändra till konsulter från näringslivet.

Arbetsgivaren värderar inte vår kunskap utan tror sig kunna effektivisera vården utan att lyssna till hur de verkliga önskemålen ser ut. Det viktiga tycks vara det som går att mäta på bekostnad av omvårdnaden av de sjuka.

Men när de anställdas kunskap och erfarenhet inte värderas, när personalen har svårt att påverka och få inflytande över den egna arbetsplatsen tenderar människor att söka sig vidare till ett annat jobb. Det gäller inte minst för vårdpersonal. Det finns sjuksköterskor och barnmorskor – men de väljer att inte jobba inom vården.

Det är valår och något måste göras åt den rådande vårdkrisen. Pengar ska gå till vården och till personalen och inte till riskkapitalbolagens vinster.

Men till dess fortsätter vi att vänta på att läkaren ska komma. Vi som väntade och såg fram emot sommaren väntar nu på vård. Och på bättre tider. I vad som tycks vara ett enda stort väntrum.


Milla Belkacem


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM