Mejla

Martin Ezpeleta

Vi tvingades i händerna på en våldtäktsman

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

CÓRDOBA. Det här är en hemsk text att skriva. Kanske den svåraste jag skrivit.

River upp gamla sår. Men nästa vecka är det Internationella kvinnodagen och jag vill berätta.

Jag lever i Argentina, här är aborten förbjuden.

Eller tja, helt förbjuden är den inte. Vi har en abortlagstiftning från 1922.

Den är inspirerad av den dåvarande schweiziska lagen, som tillät abort i fall av våldtäkt eller om kvinnan var förståndshandikappad.

Argentinarna tyckte den var lite för generös, så man slog ihop båda kategorierna.

Alltså, om en förståndshandikappad kvinna blir våldtagen får man genomföra en laglig abort.

Som ni förstår genomförs det inte många lagliga aborter här.

Desto fler olagliga. Mellan en halv och en miljon om året. Kvinnor som stoppar in grenar eller stickor i underlivet. Om de är fattiga.

Eller besöker en illegal abortklinik om de har råd. Vi hade råd. Vi var 23 år och hade två barn. Ville inte fler, hade inte råd med fler.

Men hur söker man upp en olaglig abortklinik?

Jo, någon känner någon, som känner någon, som ger dig ett nummer.

Du ringer och en röst ger dig en adress, ett datum och ett klockslag. Alltid på natten.

Som brottslingar, som tjuvar med bytet i magen, kom vi till den illegala kliniken i utkanten av Córdoba.

Vi var flera unga par där. Alla verkade rädda. Skämdes. De tittade ner i marken.

Vi skämdes inte. Men vi var rädda.

När vi kommer in i abortläkarens rum ser vi att han har en pinup-kalender. En naken tjej hänger på hans vägg!

Hur kan en läkare som just ska utföra en abort ha nakna brudar på väggen?

Är det en provokation? Vill han visa makt? Förödmjuka oss?

Vi gjorde det. Förödmjukade oss. Stannade kvar. Trots att allt runtomkring oss skrek Nej! sa vi Ja.

Vi var desperata. Utlämnade. Sårbara.

Det var i juni, det var kallt och månadens pinuppa var blond, hade stora bröst och stod lutad mot en palm.

Aborten genomfördes i gryningen. Min flickvän var halvt medvetslös när jag bar henne till bilen. Hon blödde.

Det ska man göra tydligen. Jag var livrädd. Visste att om jag var tvungen att ta henne till sjukhus kunde hon gripas.

Beviset för hennes brott rann längs låret. Men det blev ingen infektion. Det slutade blöda. Vi pratade inte mer om det.

Några månader senare satt vi på morgonen och läste tidningen.

Abortläkaren hade åkt fast! Hon läste högt ur tidningen. Han var åtalad för de illegala aborterna och…

Hon tystnade och sänkte blicken.

Jag ställde mig bakom och läste vidare. Hennes knogar vitnade runt tidningen.

Jag kunde knappt andas när jag läste det sista stycket. En enda mening, så förödande, så avskyvärd.

Läkaren hade tafsat och våldtagit patienter medan de var nersövda.

Jag visste inte vad jag skulle säga.

Hon fick kväljningar, men sa inte ett ord. Jag la en hand på hennes axel, hon tog bort den.

Det här var hennes sorg, här var hon ensam.

Vi pratade aldrig om det. Hon ville inte.

Men jag gråter medan jag skriver den här texten. Känner fortfarande ångesten. Och en obeskrivlig känsla av skam och svek.

Att suttit utanför, att ha lämnat henne i händerna på ett svin. Jag blir fortfarande illamående när jag tänker på det.

Ändå hände inget av det här i min kropp. Kan inte föreställa mig vad hon känner.

Själen har också en mödomshinna, den enda värd att kämpa för. En osynlig hinna av godtrohet och tillit.

En gryning i juni förlorade hon den.

Publisert: