Sverige behöver fler Mitt Romney

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ex-ministern: Politiken skulle må bra av fler näringslivsföreträdare

Kampanjen inför det amerikanska presidentvalet i november är i full gång. Favorit till att bli det republikanska partiets utmanare till den sittande presidenten Barack Obama är Mitt Romney. För närvarande leder han flertalet opinionsmätningar på nationell nivå och har också ett försteg i flera viktiga delstater.

Mitt Romney har gedigen politisk erfarenhet. Han har varit guvernör i Massachusetts och drivit flera politiska kampanjer, till exempel både till senator 1994 och till president 2008. Men han har också en lång karriär som affärsman, bland annat med flera tunga chefsjobb, bakom sig. Under sitt professionella liv har Romney vid flera tillfällen gått mellan politik och näringsliv.
 

I amerikansk politik är det inte alls ovanligt med personer som, likt Mitt Romney, växlar spår. Han använder till och med sin erfarenhet från näringslivet som ett viktigt argument för din kandidatur. Att ha kunskaper från näringslivet ses som en merit för den som aspirerar på jobbet som USA:s president.

Här i Sverige toppar samtidigt Svenska Dagbladet (10/1) sin nyhetsrapportering med ett reportage om svenska ledande politikers yrkesbakgrund. Enligt tidningen minskar ministrars erfarenhet av arbete utanför politiken. Med flera högt uppsatta chefsarbeten i näringslivet beskrivs finansmarknadsminister Peter Norman som undantaget som bekräftar regeln.
 

Jag vänder mig mot det populistiska argument som inte sällan framförs i debatten som utmålar alla som i unga år ger sig in i och gör karriär i politiken som ”broilers”. Att vara en duktig politiker, exempelvis som riksdagsledamot eller statsråd, kräver också erfarenheter av det politiska hantverket. Och att vid upprepade tillfällen i val lyckas vinna medborgarnas förtroende förtjänar respekt, inte förakt.

Samtidigt är det för mig uppenbart att vi skulle ha allt att vinna på att riva ner de både synliga och osynliga barriärer som finns mellan politik och näringsliv. Svensk politik skulle berikas av om fler näringslivsföreträdare gav sig in i politiken men också om fler politiker tog steget ut i näringslivet för att sedan eventuellt i någon roll återvända till det politiska arbetet.
 

Men i Sverige är rörligheten mellan de två sfärerna ytterst begränsad. En förklaring till skillnaden gentemot USA är den öppnare och mer flexibla amerikanska partistrukturen. Det krävs inte lika lång tid av aktivt partiengagemang, exempelvis, som det normalt gör i Sverige: det går att ge sig in i politiken med kortare varsel. Men jag tror att det också handlar om mer svårgripbara faktorer som attityder och mentalitet.

I Sverige ses ”sidbytare” inte sällan med misstänksamhet. En person med bakgrund i näringslivet kan i politiken betraktas som representant för ett särintresse, i stället för en person med viktiga insikter och erfarenheter. Kopplingar till näringslivet i form av tidigare jobb, uppdrag eller aktieinnehav är exempelvis mycket vanligt att ifrågasätta för potentiella eller nyutnämnda ministrar.
 

Och när politiker som exempelvis den tidigare socialdemokratiske landstingspolitikern i Stockholms län Ilija Batljan slutar för ett jobb i näringslivet väcker det förundran, ses som en avvikelse från normen, trots att trenden i det övriga arbetslivet snarast går mot ökad rörlighet.

Alla näringslivsföreträdare bör naturligtvis inte bli politiker. Och alla politiker behöver inte skaffa sig egen erfarenhet från näringslivet. Men fler bör växla spår och byta karriär. Svensk politik behöver fler Mitt Romney.

Tobias Krantz