ÅSIKT

Jag tänkte att nu var det dags att dö

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ida Dzanovic: Hatet som orsakade massakern i Srebrenica är det samma som sprids i Sverige i dag

Ida Dzanovic har själv varit nära att bli mördad av serbnationalisterna som låg bakom folkmordet i Srebrenica och varnar för att liknande ideologiska strömningarfinns kvar i dag.

För 20 år sedan åkte jag i en buss från Ingemansland till Ingenstans. Bara för att bevara själen, i en kropp som inte hade fått rätt att existera. Mitt namn kunde avslöja att jag är muslim.

I dag tänker jag på alla dem som passerade mitt säte, när de valdes ut för att avrättas, av berusade och beväpnade serbnationalister. Många gånger är jag där i mina tankar, i den där bussen, som passerade fem serbnationalistiska barrikader.

Jag dog fem gånger och fem gånger fick jag leva.

Bussdörrarna som öppnades och soldater med automatvapen som klev in. Deras arroganta steg.

Jag vände blicken mot fönstret, tog farväl av världen. Var det dags att dö?

Tankarna om alla drömmar som jag inte hade hunnit förverkliga. Om George Orwells ”1984” som låg i min väska och som jag inte hade hunnit läsa.

Men andra människors namn ropades upp.

Bakom mig satt en ung man i min ålder. Jag minns hans mörkblå ögon. Han gav mig en penna, så att jag kunde låtsas lösa ett korsord. Nästa gång var det just han som valdes ut att kliva av bussen.

Jag färdades med ytterligare en tom plats bakom mig i en buss där världens all tystnad hade flyttat in. Jag höll pennan hårt i handen som svettades. Pennan tappade jag bort någonstans i en flyktingförläggning i Bollnäs. Men i dag känns det som om jag skriver med just den pennan.

Den här bussen var full av namnlösa människor med tysta blickar som väntade på sitt öde vid nästa stopp. När våra ögon möttes kunde vi läsa varandras tankar och delade en outtalad fråga: ”Kommer de att ropa ditt eller mitt namn nästa gång?”

Situationen trappades upp. Bussarna som åkte efter oss tömdes på både män, kvinnor, barn och gamla.

I Makedoniens huvudstad Skopje samlades cirka 35 000 bosniaker på stadion. En del hade fått ett kors ingraverat med kniv i sina ryggar. En del kom aldrig till Skopje. Några av deras kvarlevor hittades 13 år senare. En del hittades aldrig.

Serbnationalisterna, senare Anders Behring Breiviks förebilder, var i första hand ute efter bosniakiska pojkar och män. Mig hoppade man över då stämpeln på mina dokument talade om att jag var född i Serbien. Man trodde att jag var en av dem som, enligt deras nationalistiska ”befrielsekamp”, hade rätt att existera.

”Muslimerna är ett hot”, sa Radovan Karadzic medan han i fyra år besköt Sarajevo med granater från berget Pale. I dag sitter han fortfarande i förhör för sina brott mot mänskligheten inför internationella domstolen i Haag. Han förklarade också att "muslimerna är för många”, att ”muslimer föder många barn” och att ”muslimerna har tagit över Sarajevo”.

”Det var inte människor. Det var muslimer”, sa Ratko Mladic då en journalist från Expressen frågade honom om hans militära planer som dödade tusentals människor i Bosnien och Hercegovina. Samma argument hörs i dag i sociala medier, att hatet mot muslimer inte är rasism då muslimer inte är någon ras. Att hets mot folkgrupp inte gäller eftersom muslimer inte är ett folk.

Det är så en nationalistisk kamp ser ut i verkligheten. Och följderna vet vi.

I dag, i Sveriges riksdag, sitter politiker som talar på exakt samma sätt som krigsförbrytarna som förhörs i Haag. 
Just för att vi känner igen den här folkmordsretoriken, så är det inget konstigt att många kritiska röster höjs mot Sverigedemokraterna. 

Jag skriver i dag med tung penna om det tysta löfte jag gav till dem vars liv släcktes, under en klarblå himmel i Sverige – mitt älskade Snöflingornas Land. Ett land som har blivit mitt.

Ida Dzanovic

grundare av ”11 julipriset” som

 delas ut till de som kämpar

mot muslimhat annan rasism.