För Astrid var Jesus den högste

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-25

Arne Reberg skrev en bok om Astrid Lindgren och blev anklagad för allt från faktafel till att kränka författarinnan genom att utmåla henne som kristen. Efter kritiken slutar nu förlaget att marknadsföra och sälja boken.

– Framtidens litteraturvetare kommer att ge mig rätt i att Astrid Lindgren var djupt andlig, skriver han i dag.

De som anser sig företräda den ”Enda Sanna Läran” om Astrid Lindgren och krävt att min bok ”Du och jag, Astrid. En andlig historia” ska stoppas kan nu sova lugnt.

Inte så att upplagan dras in, men mitt förlag Libris upphör från och med nu att marknadsföra och sälja boken frånsett den upplaga som finns kvar i bokhandeln. Självfallet står det fritt för varje bokhandlare med resning nog att bilda sig en egen uppfattning att sälja boken. Det gäller även bokförlag som inser att vissa kronologiska felaktigheter om min egen barndom på intet vis förändrar bilden av Astrid Lindgren och skulle vilja ge ut en reviderad upplaga.

Bibliotekarien Lena Törnqvist utlöste häxjakten på mig med en recension i Dagens Nyheter 15 mars under rubriken: ”Astrid Lindgren kränks i ny bok.” Kränkningen skulle bestå i att jag satt in Astrid Lindgren i ett andligt perspektiv.

I så fall är var och varannan biografi allvarligt kränkande när man lyfter fram icke offentliga sidor hos föremålet för levnadsteckningen. Sedan dess har jag varit som ett jagat djur i press, radio och tv, många har iklätt sig roller som skolfröknar och magistrar som sätter röda bockar i kanten och smäller linjalen på fingrarna. Utan att bry sig det minsta om bokens huvudtema: Astrid Lindgren och andligheten.

Ingen har rannsakat hur jag frilägger religiösa stråk i Astrid Lindgrens texter. Till exempel i ”Bröderna Lejonhjärta” när två ondskefulla vidunder, draken Katla och jätteormen Karm, förgör varandra. (sid 101):

”Den rasande satan uppenbarade i draken och ormen.”

– med en klar hänvisning till Uppenbarelseboken (12:9):

”Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför världen, han störtades ner på jorden.”

Ett annat exempel på Astrid Lindgrens förtrogenhet med Bibeln visar jag på i slutstriden i ”Bröderna Lejonhjärta” där en symbol för ondskan, Katla-märket, inbränts på Jussis axel som tecken på att han är en förrädare, ledd av odjuret (sid 102-103):

Slutstriden i Bröderna Lejonhjärta påminner om den stora uppgörelsen mellan gott och ont i Uppenbarelseboken:

”. . . dem som inte tillbett odjuret och inte tagit emot märket på sin panna eller sin hand. De fick liv igen och var kungar med Kristus i tusen år. . . Detta är den första uppståndelsen.”

Min bok framställer ”Mio min Mio” som en Messias-parafras. Den innehåller nästan ordagranna jämförelser mellan Nya testamentet och Astrid Lindgrens texter, exempelvis när Mio på väg till sin fader i himlen säger till Jum-Jum (sid 19):

”. . . Inte kan du följa mig dit jag går.”

Jämför med Jesu avskedsord till Petrus (Joh 13:36)

”Dit jag går kan du inte följa mig nu.”

Exemplen kunde mångfaldigas.

Fastän jag ur flera synvinklar belyser Astrids förhållningssätt till Jesus undviks det sorgfälligt av dem som osäkrar sin revolver så fort man andas andlighet.

På sidan 158 återger jag hur Astrid Lindgren under en kvinnopräststrid uttryckte sin tro på Jesus med självklar emfas:

”– Jag tror på Jesus, men inte på prästerskapet. Där finns så förskräckande många fariséer så gu’ hjälpe oss! Att de inte kan lära av Jesus, den störste i denna jämmerdal. Honom förstår till och med en gammal hedning som jag.

– Tvivlar du aldrig? frågade jag.

– Om! Det händer sju gånger i kvarten. Men så behöver jag bara tänka på Jesus offergärningar för att tvivla på mitt tvivel...”

Jag tar även upp Astrid Lindgren och Jesus på sidan 124:

”När en kvinnlig journalistkollega mötte Astrid Lindgren på gatan och bekände att hon drabbats av cancer, då svarade Astrid med sitt allra innerligaste kroppsspråk:

– Då lägger jag Jesushanden på dig!”

Innan jag skrev om Astrids uppenbara förhållande till Jesus kontaktade jag för säkerhets skull Marianne Eriksson, hennes personliga sekretare och vän under många år, och frågade hur det förhöll sig med Astrids tro på Jesus.

– Astrid såg Jesus som det högsta, svarade Marianne Eriksson tveklöst. Hur hon hade det med Gud vet jag inte.

Då mediedrevet försökte jaga in mig i snickarboa kontrollerade jag med Marianne Eriksson om jag citerat henne rätt och fick ännu en gång bekräftat, att för Astrid var Jesus den högste, men att hon inte kunde gå i god för hennes förhållande till Gud.

Går det att se Jesus som den högste och inte vara kristen? Kan man tro på Allah utan att vara muslim?

Det vore värt en debatt.

I boken hävdar jag att det är hjärtats uttryckskraft det kommer an på vid möten med Astrid, inga formaliteter.

Inga formaliteter, det är just det! Bekännelsetrogen kristen eller inte, so what! Det är av frukten man känner trädet. . .

Och det kan ingen ta ifrån mig och alla andra utsatta barn världen över som hämtar kraft ur hennes berättelser, många med urmytologisk klangbotten, som oavlåtligt skruvar sig upp mot metafysiska latituder.

Ingen kan heller ta ifrån mig Astrid Lindgrens empatiska engagemang under de tjugo år jag levde på ”lånad tid” och opererades femton gånger för en livshotande cancertumör.

Då möttes vi i så djupt existentiella frågor att hon kan ha viss del i att jag överlevt mot alla odds. Också det en bortglömd del i debatten. Onekligen egendomligt att bli utpekad som en hycklare för att ha stått på sina bara knän och på 185 sidor bokstavligen tackat Astrid Lindgren för hennes stora kärlek, som jag kallar andlig.

Vad säger det om vår tid?

Framtidens litteraturvetare kommer att ge mig rätt i att Astrid Lindgren var djupt andlig.

Arne Reberg (Författare till Du och jag Astrid. En andlig historia )