ÅSIKT

Sextjat och blickar – vardag på semestern

Debattören: Det är 2017 och jag och mina tjejkompisar kan inte röra oss fritt på solresan

Foto: TT
Det är år 2017 och jag tänker att jag aldrig mer vill gå i affären igen, äcklad av tanken på att de män jag möter mycket väl kan vara en av de otaliga män som rört min kropp utan att fråga, skriver debattören.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Det är juni, sommaren 2017. Jag och fyra av mina bästa tjejkompisar har precis tagit studenten och sitter nu på ett flygplan till Marbella. Planen är att festa och sola, en veckas firande av att vi klarat 13 år i skolan.

Det är varmt. Vi sätter på oss bikini och lägger oss vid poolen. Det är Johanna som märker det först. Pekar på en femtioårig gubbe som ogenerat stirrar på min rumpa. När han ser att jag ser ler han bara och fortsätter att stirra medan hans fru läser en bok på solstolen bredvid honom.

Det är kväll. Vi rör oss ned från vårt lugna bostadsområde till bargatan. Vi hinner gå några meter innan den första bilen åker förbi. Mannen vid ratten tutar och en annan man i baksätet sticker ut huvudet genom fönstret, visslar och skriker. Vi går några meter till innan samma sak händer igen. Och igen. Och igen.

Sedan går vi förbi ett gäng unga män. Jag och mina kompisar är mitt inne i en skrattande konversation, ignorerar blickarna som bränner, som synar varje del av våra kroppar. När männen inte får kontakt går de fram. Rör vid min arm, avbryter vår konversation och säger att vi ska följa med dem på en drink. Vi säger att vi inte är intresserade, att vi har andra planer, men de ger sig inte förrän vi tagit oss en bra bit bort från dem. Vi fortsätter gå några meter till innan samma sak händer igen. Och igen. Och igen.

Det är natt och vi kommer in gratis på klubben. Vi blir placerade vid reserverade bord och serveras gratis bubbel. Det tar inte lång tid innan nya, okända, män oinbjudna slår sig ned vid oss.

En man per tjej. Armarna runt våra axlar. Stramt byxtyg mot bara, slätrakade ben. De har betalat hundratals, kanske tusentals, kronor för att få komma in och nu bjuder de oss på dyr alkohol. Vi klubbar nästan varje kväll och samma procedur upprepas igen. Och igen. Och igen.

Visst är det fantastiskt att bli bjuden på alkohol? Att åka på en festresa till Marbella och inte behöva betala en enda krona för utekvällarna? Visst är det fantastiskt att bli placerade vid VIP-borden för att locka till sig män? Att våra kroppar blir utställningsobjekt, lockbeten, för att klubben ska tjäna så mycket pengar som möjligt?

Och är det inte underbart att bli bjuden på dyr champagne med den outtalade överenskommelsen att han kommer att få ligga med dig? Är det inte underbart att han ser till att supa dig så full på sin dyra jävla champagne att du inte har sinnesnärvaro nog att stå på dig med att du vill gå hem med dina kompisar?

Och tycker ni inte att det känns riktigt bra att inte behöva betala en enda krona för alkohol när han nöjer sig med din kropp som betalning? Ett glas vin för en kyss, en flaska mot en avsugning på klubbens lyxiga toalett och två flaskor för att få släpa hem dig som ett byte att stolt visa upp för sina killkompisar.

Dessutom måste jag ju säga att det finns inget jag uppskattar mer än att inte kunna röra mig mer än tio meter åt gången på gatan utan att, genom en tutande bil och busvisslingar, få bekräftelse på att jag är värd att ligga med.

Och våga nu inte komma med någon rasistisk bullshit för i princip alla de män som jag pratat om här var skandinaver och britter som, likt oss, var på semester till Spanien. Samma man som du passerar vid mjölkhyllan i mataffären är han som lackade ur totalt för att jag bröt den outtalade överrenskommelsen om att han skulle få ligga i slutet av kvällen.

Samma man som du står bakom i kassan är han som, när jag solar på stranden i Nerja, stirrar på mig samtidigt som han matar in chips efter chips i munnen.

Det är juni, sommaren 2017, jag och fyra av mina bästa tjejkompisar sitter på planet hem till Stockholm. Det är år 2017 och jag tänker att jag aldrig mer vill klubba igen, rädd för att råka ta emot alkohol och därmed sätta mig i sexuell skuld till mannen som tryckt glaset i min hand.

Det är år 2017 och jag tänker att jag aldrig mer vill gå i affären igen, äcklad av tanken på att de män jag möter mycket väl kan vara en av de otaliga män som rört min kropp utan att fråga.

Det är år 2017 och det är möjligt att inte alla män beter sig såhär men efter en vecka bland semestrande skandinaver vet jag inte längre. För om du kan bete dig så när du är utomlands betyder det att du även hemma i Sverige har en kvinnosyn som gör att du potentiellt, kanske efter ett par glas alkohol, tänjer på gränserna för samtycke.

Hanna Larsson, 18 år och nybliven student

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.