ÅSIKT

”Kyrkan tiger om ökande orättvisor i samhället”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Svenska kyrkan har nära sju miljoner medlemmar – hur företräder och sköter kyrkan sina medlemmar?

Kyrkans företrädare ordar om att kyrkan ska vara språkrör för dem som är stumma och svaga. Ser eller förstår inte biskopar och präster hur villkoren för människorna förändras? Den omvända Robin Hood-politik som nu tar fart skapar ytterligare starka klassgränser ekonomiskt, socialt och kulturellt. Detta på grund av förmåner som enbart riktar sig till de redan välbeställda: skattelättnader, sänkt fastighetsskatt, 50-procentigt skattefinansierade hushållsnära tjänster, skyhöga bonusar. Samtidigt som villkoren för de svaga har försämrats. Arbetslösa, fattigpensionärer, sjukpensionärer, handikappade, sjuka, säsongs- och deltidsanställda belastas samtidigt med högre avgifter, lägre inkomst från sjukpenning, a-kassa och framtida pensioner samt högre skatt på utgående pension.

Varför hörs då ingenting från kyrkan och dess företrädare? Tystnaden är påtaglig. Det som möjligen oroat någon är enligt Kyrkans Tidning om tillgången på säsongsanställda kommer att minska nu när a-kassan för deltidsanställda och säsongsanställda kraftigt försämrats.

Finns det ett medlemsvärde i kyrkan sett ur ett samhällsperspektiv? Vår uppfattning är att kyrkan inte kan skilja sig från det världsliga. Men i vårt samhälle, där den starkes rätt stärks och den svage blir allt svagare, är kyrkan tyst!

Vår slutsats är att kyrkan, biskopar och präster företräder den del av medlemmarna som är välbeställda. Tigande ser kyrkan på när resan mot tvåtredjedelssamhället går med snabbtågsfart. Snart inser de ekonomiskt marginaliserade medborgarna att medlemskapet i Svenska kyrkan har noll värde.

Nu behövs många starka röster som talar om solidaritet och gemenskap och som arbetar emot den alltmer utbredda egoismen i vårt samhälle. Vill kyrkan vara en röst i det arbetet måste tystnaden bytas mot engagemang och klarsyn om hur människors livsvillkor förändras. Det räcker inte med bröd och sakrament, böner och allmosor.

Det kristna kärleksbudskapet är väl liktydigt med alla människors lika rätt och värde, eller kan det tolkas på annat sätt?

Kurt Söderberg och

Gunnel Skårstedt,

ledamöter i S:t Johannes

kyrkoråd, Stockholm