ÅSIKT

Steve Jobs – teknologins Coco Chanel

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Martin Ezpeleta: Han gjorde produkter för ett fåtal men som alla suktade efter

När Steve Jobs dog skrev jag på min Facebook: ”Steve Jobs, den stora leksakstillverkaren. De har förlorat sin jultomte”.

Jag är ingen tekniknörd och har aldrig tillhört Apple-familjen, dvs ägt en Apple-produkt.

I mina ögon är det en tekniksekt. Men det spelar faktiskt ingen roll.

Jag vill inte förvandla den här krönika till en strid mellan folkfronten PC och aristokratiska Mac.

Jag vill analysera hur en företagare kan begravas som en rockstjärna. En ikon, som av lovorden att döma delar moln med Ghandi just nu.

Jag ifrågasätter inte Jobs storhet. En duktig företagare? Oh yes! Innovativ i sin nisch? Absolut! Men ändå. Epitet som ”geni” och ”en av de mest skarpa hjärnorna” har haglat sedan dödsbeskedet.

”Steve är en av Amerikas största innovatörer – modig nog för att tänka annorlunda, djärv nog att tro att han kan förändra världen, och talangfull nog att göra det”, skrev Obama. Och världsledare staplar adjektiv på varandra för att visa sin uppskattning för Steve Jobs bidrag till mänskligheten. Till och med Vatikanen (!) hyllar och sörjer Jobs – på Guds högkvarter har man redan tidigare visat sig svaga för Iphonens charm.
Men ärligt talat, vad har karln åstadkommit som rättfärdigar denna reaktion?

Vi pratar ju inte om Alexander Fleming, forskaren som upptäckte penicillinet, om vi säger så.

För att förklara söker folk svaret, inte helt oväntat, hos Steve Jobs själv.

Det är hans egenskaper som rannsakas. Han var passionerad, hans känsla för estetik, många länkar till det emotionella tal han höll till studenterna på universitetet i Stanford 2005, hans förmåga att förutse teknikutvecklingen.

Och så vidare. Och visst blev prylarna snyggare och mer användarvänliga sen Jobs kom med i bilden. Men det räcker nog inte som förklaringsmodell.
Svaret på Jobs ikonisering finns inom oss själva. I vår relation till teknologi, till status, i vår förmåga att identifiera oss som konsumenter.

Jobs gjorde oss till villebråd i statusjakten. Teknologins Coco Chanel var en mästare på att utveckla produkter för ett fåtal och få resten att sukta efter dem.

En av mina argentinska Facebook-vänner uppdaterade på sin mur: ”Fråga aldrig någon om de använder Mac. Gör de det, kommer de självmant att berätta det. Gör de det inte, finns det ingen anledning att förödmjuka dem.” Det låter som när brattiga brudar pratar om Louis Vuitton-väskor.

Och lite så är det också med Apple: några få står och tuggar äpple med öppen mun, medan resten fantiserar om den syrliga smaken i mun.

Nu är han död. De rika vuxnas tomte. Och vi gråter för att vår prylhets nu blivit föräldralös.