ÅSIKT

”Modigt av dig att berätta”

DEBATT

Caroline Malmberg: Du har bidragit till att samhället måste öppna ögonen

1 av 3 | Foto: berättade själv ”Det viktigaste är att tvätta bort samhällets fördomar om våldtäkter. Det bästa verktyget vi alla har är att prata ”, skriver Caroline Malmberg, som stödjer 13-åriga Malins beslut att träda fram i Aftonbladet efter det övergrepp som hon och hennes kompis utsattes för.

Varför går man ut med att man blivit våldtagen?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ja, den frågan ställer sig nog många. Har ställt den till mig själv ett hundratal gånger.

Jag vill börja med att säga att jag har varit rädd, otroligt rädd. Mycket på grund av att detta ämne är så otroligt tabubelagt. Varför bygger samhället upp en sådan mur för att slippa känna vid detta ämne? Kanske för att det är tungt och jobbigt att prata om.

Men detta för ju även med sig en otrolig skam och rädsla hos dom drabbade, en rädsla för att våga gå ut och berätta vad dom blivit utsatta för. Jag tycker nästan att det går att jämföra med när homosexualiteten blev känd. Människor ville inte kännas vid det och var man bög så skämdes man kanske för att våga gå ut och prata om det.

Varför kan vi inte bara bojkotta denna försvarsmur och börja acceptera och älska människor för de dom är. Men först och främst så måste vi ju givetvis börja älska oss själva, vilket många gånger är ett livsprojekt.

Ett par månader efter jag råkade ut för min våldtäkt satt jag hemma och tyckte synd om mig själv, hela mitt liv kändes helt hopplöst och ensamt. Jag hade skjutit upp saker för att jag inte orkade ta tag i dom och till slut satt jag bara där i en total misär. Det var då jag var tvungen att ta ett beslut.

Jag var i ett vägskäl som bara hade två vägar. Antingen skulle jag ge upp eller så var det bara att sträcka på ryggen, sluta tycka synd om mig själv och ta tag i mitt liv. Jag kunde inte bara fortsätta att säga till mig själv, att det där tar jag tag i imorgon, för någonstans visste jag att det inte skulle bli av.

Jag började sakta men säkert att lösa dom delar i livet som var mest viktiga att ta tag i. Sen skrev jag otroligt mycket, pennan var absolut den bästa psykolog jag kunde ha i den situation jag befann mig i. Sakta började jag återfå min självrespekt. Jag accepterade mer och mer att detta har hänt och jag kunde till och med känna alla de känslor som detta bar med sig. Dessa känslor jag tidigare inte velat kännas vid.

När jag kände att jag kunde acceptera händelsen själv, så var steget inte så stort till att låta allmänheten få veta det heller. För varför ska jag gå runt och må dåligt och oroa mig för hur andra människor ska reagera om jag berättar. Jag började då sakta att försöka vara sann mot mig själv och min omgivning genom att faktiskt berätta som det var. Vilket jag tidigare inte fixat.

Rädslan jag hade inför detta blottande var att människor skulle vända mig ryggen, skräcken av att bli övergiven låg mig nära tillhands.

Reaktionerna var blandade när jag sedan gick ut och berättade.

Det fanns människor som valde att ta avstånd och låtsades som om ingenting hade hänt medan andra gav mig stöd och fanns till hands i alla lägen. Det är dom människorna som jag idag har valt att ha kvar i min närhet.

Syftet jag kände när jag valde att berätta i media var först och främst att jag någonstans kände att det kanske kunde hjälpa andra. Jag ville sätta ett ansikte på hur en människa faktiskt mår efter ett sådant övergrepp i livet.

Men det viktigaste av allt är att försöka tvätta bort samhällets fördomar att detta ska vara så otroligt skam- och tabubelagt. Det bästa verktyget vi alla har är att prata, prata och återigen prata. För gör vi det så försvinner tabustämpeln och den eventuella ryktesspridningen. Var hon full, hade hon kort kjol eller vad var det egentligen som hände den där kvällen?

Jag vill därmed ge all kärlek och styrka i världen till Malin, som råkade ut för en grov våldtäkt och som miste sin bästa vän förra fredagen. För att hon var så otroligt stark och modig att våga gå ut och berätta vad hon drabbades av denna hemska kväll. Du är dömodig, jag blir riktigt rörd av att du gjorde det. Själv hade jag aldrig vågat i den åldern.

Jag vill också att du ska veta att det är tufft nu men att det sakta kommer att bli bättre. Ärret kommer alltid att finnas med dig men du kommer att komma ur denna skit som den starka, vackra, unga kvinna du är.

Önskar dig all lycka och tror att denna öppenhet med vad som hänt kommer att hjälpa dig på traven på din långa resa. Du kommer att fixa detta. Du har också bidragit till att samhället måste öppna ögonen för vad som faktiskt händer i vår vardag!

Fotnot: Namnet Malin är fingerat.

Carolina Malmberg