ÅSIKT

”Jag har fått rådet att inte visa mig för mycket”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Dagbok från Afghanistan, del 2

Efter en vecka har vi så smått börjat acklimatisera oss i den svenska campen. Men resan var inte lätt, en 13 timmar lång flygtur med diverse mellanlandningar innan vi äntligen kom till Kabul. Sedan återstod 15 timmar bakom ratten på landsvägen över bergsmassivet Hindu Kush (betyder ungefär Hindu-dödaren) till vårt mål Mazar e Sharif. Den enda vägen går via den 3 km långa Salangtunneln som i värsta fall är igenkorkad av snö.

Efter tunneln började resan ner och snart blev bromsarna på vagnen överhettade av allt bromsande och vi fick kyla med snö.

Här skiftar vädret otroligt snabbt, ena dagen sol och plusgrader, den andra snö och minusgrader (i skrivande stund snöstorm). Hur nu än vädret är så ser man inte många afghaner med mer än tofflor på fötterna och knälånga byxor. Kvinnor ser man nästan inte alls, de få man ser bär burka och skyler sig eller vänder sig. Teckenspråk är ett bra alternativ när man ska diskutera med någon som enbart talar dari.

Efter att ha varit i Kosovo trodde jag att leran på Balkan var det värsta som fanns, men efter att ha stått i den afghanska leran och grävt fram en vagn som kört i diket har jag ändrat åsikt. Här är öken och sand och inget hårt underlag, det märks extra tydligt när det regnat och snöat.

Fem minuter efter att vagnen kört i diket var det över 50 människor där och tittade, jag drog upp min halsduk över näsan för att kunna jobba ostört. Jag har fått rådet att inte visa mig för mycket, vissa tycker det är oförskämt att visa sig som kvinna. Hittills har folk mest varit nyfikna och reagerat med bestörtning när de inser att jag är tjej.

Vi bor i tält och äter frystorkad mat och duschen är max två minuter, om det nu finns något varmvatten. Men som vi säger här nere: "Det kan bara bli bättre."

Vi har också märkt av oroligheterna. Här i Mazar e Sharif var det en demonstration och den danska flaggan brändes, men det har inte påverkat vår säkerhetsnivå.

Vi har tagit del av vad som hänt hos den norska enheten i Maimana. Visst är det en del diskussioner när sånt här händer, men vi var alla medvetna om vad vi gav oss in på när vi tackade ja till att åka hit och arbeta. Personligen tror jag att det är jobbigare för de anhöriga än för oss som lever med detta varenda dag.

Tidigare:

Ann-Charlotte Lyman