ÅSIKT

Förbered er för rödgrönt fiasko

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Per Gahrton: Kräv fem ministrar, MP – men ha en plan B

Foto: GUSTAV MÅRTENSSON
Mona Sahlin (S), Maria Wetterstrand (MP) och Lars Ohly (V) blir regeringskollegor om de rödgröna vinner.

Gröna ministrar i regeringen skapar ingen grön revolution. Det är slutsatsen av tankesmedjan Cogitos genomgång av erfarenheter från gröna partiers regeringsmedverkan i 17 europeiska länder sedan 1990­talet.

Om MP vill gå till systemförändringens historia och få genomslag för miljöfrågorna i en rödgrön regering, bör man dra följande lärdomar av de andra gröna partiernas erfarenheter:

Kräv fem statsråd, däribland miljöministerposten.

Kampen mot miljöförstöringen utgör MP:s ideologiska grundbult och är samtidigt det politikområde där man har i särklass störst förtroende bland väljarna. En miljöministerpost är därför nödvändig för att skydda partiets varumärke. Men erfarenhet från andra länder visar att miljöministerposten blir effektlös om den inte backas upp av grönt ansvar också för ett par tunga strukturområden som trafik, näringspolitik, jord- och skogsbruk.

Om valresultatet blir likt opinionsmätningarna bör MP dessutom inneha posten vice statsminister (vilket skedde i Tyskland, där valresultatet 6,7 procent år 1998 genererade tre gröna ministrar) kombinerat med en av de främsta makt- och prestigeposterna efter statsministern: finans- eller utrikesministerposten. Man bör också satsa på tydligt inflytande över minoriteters rättigheter, så som hbt- och invandringspolitik, där andra gröna partier lyckats få igenom omfattande förbättringar.

Skilj på regeringskompromisser och grön övertygelse.

MP bör tillämpa en så kallad ”dubbelstrategi” med både kompromisser och opinionsbildning. Det betyder att kompromisser som avviker mer än marginellt från den gröna grundövertygelsen måste presenteras som just kompromisser så att den gröna profilen förblir tydlig. Annars kan det bli svårt att lansera de egna visionerna igen den dag partiet inte är i regering längre.

I förhållande till sina egna medlemmar bör man även vara tydlig med att gröna ideal om gräsrotsdemokrati inte fungerar i regeringen. Att förespegla gräsrotsinflytande på en struktur som är toppstyrd kan skapa en onödig förtroendekris när medlemmar känner sig överkörda. Historien visar att det är bättre att skapa rimliga förväntningar på hur ett enskilt parti har möjlighet att agera i en regeringssamverkan.

Utveckla visionerna och en alternativ organisationsform.

Utveckla Miljöpartiets icke-hierarkiska organisationsform och återför regelbundet regeringsagendan och de interna samtalen till de gröna kärnfrågorna: kärnkraftsavveckling, internationell solidaritet och fred samt alternativ till tillväxtekonomin. Detta för att vidmakthålla förankringen i miljörörelsen och de sociala alternativrörelserna.

Nej till inlåsning i blockpolitiken.

Gröna partier har regerat med både vänster- och högerpartier. Det finns en tendens att partier som är principiellt ”inlåsta” i endera blocket, till exempel ­Tjeckien åt höger och Italien åt vänster, bestraffas av väljarna, medan partier som är öppna för samarbete åt båda håll, som Tyskland och Finland, klarar sig bättre.

MP bör hålla fast vid att det rödgröna samarbetet är lämpligast just nu, men inte innebär fastlåsning i ett traditionellt vänsterblock. Inte heller bör man ramla i fällan att profilera sig som ett borgerligt intresseparti, till höger om socialdemokratin.

Grönt är inte liktydigt med socialism eller liberalism, däremot behöver socialliberala eller vänsterliberala väljare kunna känna sig trygga med att MP förstår samhällets socioekonomiska maktstruktur och strukturella orättvisor.

Stanna i regeringen.

Miljöpartiet bör eftersträva att regeringsbildningen håller hela mandatperioden. Man bör inte ens överväga att bryta regeringssamarbetet om inte någon ny ödesfråga, som inte kunnat förutses i förhandlingarna, plötsligt dyker upp.

Förbered plan B om det rödgröna misslyckas.

Miljöpartiet måste ha en reservplan om regeringsskiftet uteblir, och i så fall utnyttja oppositionspositionen till en radikal skärpning av den gröna profilen. En profil som med nödvändighet delvis har dolts av uppmärksamheten kring det rödgröna projektet.

Per Gahrton
Angela Aylward

ARTIKELN HANDLAR OM

Politik